129 fördes med angivande av tidslängd, och uppgiften att han inte fick se de brev som skrevs till honomses somett förstadiumtill ett sådant avskiljande av den dödsdömde från de levandes värld. 4.5. Jämförelse och linjer Det kan vara av intresse att jämföra den svenska utvecklingen med den närliggande danska. Rättsutvecklingen i dessa frågor skedde där huvudsakligen med anledning av frågeställningar från underlydande myndigheter. Ansvaret för fångarna låg på deras ordinarie själasörjare fram till dess det dagliga ansvaret genom KF 13/3 1761 överfördes till den präst som bodde närmast fängelset. Satt en fånge under en längre tid skulle präster, kateketer, »degner», lärare och studenter i häradet omväxlande besöka denne. I städerna skulle prästerna, om de var flera, turas om med att besöka fångarna. Själva dödsberedelsen var den ordinarie själasörjarens ansvar ominte fången begärde en annan av prästerna i häradet.'"^’ Motivet var att besök skulle göras under hela vistelsetiden, något som var nyttigt för både den enskilde och för samhället, det senare särskilt vid frikännande eller benådning.Vid åtminstone ett tillfälle befriades dock den ordinarie själasörjaren från att ledsaga delinkventen till avrättningsplatsen pga det långa avståndet till arresten.Lokala avvikelser förekom. I Bergens stift skulle, genom Kongeligt Rescript (K Reser) 2/10 1706, prästen i församlingen där fången satt arresterad sköta själavården av denne.GenomK Reser 10/8 1736 fick dödsfångar i Köpenhamn rätt att själva välja själasörjare bland stadens präster.'"^^ Den svenska KF 12/12 1741 fick i viss mån sin motsvarighet i KF 7/2 1749 som— åtminstone för grova mördare— vid färden till avrättningen förbjöd »nogen ceremonie» och att vanliga kläder utbytts mot finare, och påbjöd blottat huvud, snara om halsen, bundna händer och att de färdades på rackarens kärra. Liksom den svenska förordningen hade den sin bakgrund i mord på barn.'"*^ Mord med syfte att bli avrättad fortsatte dock, och genomKF Anteckningsbok öfzcer besök aflagda hos lifdötnde Alfred Andersson Ander år 1910 Fl: 1 Kronohäktet Långholmens arkiv SSA; jfrJakobsson 1987 s 75 f. »Breven fick Ander givetvis aldrigta del av.» Rudstedt 1994 s 42. Rudstedt anför inget belägg, men avser sannolikt den erkänt stränga disciplinen på Långholmen. Breven var huvudsakligen av uppbyggelsekaraktär, och ett (av F Flallberg, odaterat) innehöll huvudsakligen »en dödsfånges sista sång», ungefärligen överensstämmande med Gullbransson 1823s 152ff,Fl:l Kronohäktet Långholmens arkiv SSA. Jfr att Jakob Wallin, avrättad vid Bergen 1876, fick ta del av telegramsomkom den sista aftonen, Traasdahl 1876 s 34. Chronologisk Register 1795 IV:664 ff. Jfr ett reskript 1/9 1757 i Slesvig-Holstein med liknande innehåll omnämnt av Matthiä 1786 s 63 f. Stampe 1795 III: 139. Kansliskrivelse 21/10 1823 tryckt i Kongelige rescripter 1829 VII: 9:329. Kongelige Rescripter 1793 III: 138. Kongelige rescripter 1788 IV: 1:368 ff. Chronologisk Register 1795 IV: 110 f. Rörande bakgrunden till förslaget, se Flolmboc 1961 s 106 och 189 not 46. 146 147
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=