123 Med anledning av skrivelsen utfärdade KM:t 30/1 1830 ett cirkulär till samtliga konsistorier. Där föreskrevs endast två förändringar mot tidigare bruk. Prästerna befriades från att binda för fångens ögon och alla tal förbjöds. KM;t menade att talförbudet fanns redan i KF 12/12 1741.'^^ Något sådant finns dock inte uttalat där,^^ och det är knappast rimligt att läsa in en så viktig företeelse somtalen i det allmänna förbudet mot ståt. Att KM:t inte ytterligare tillmötesgick prästeståndets önskemål kan ha sin förklaring i JK:s och HD:s yttranden. JK Erik Johan Bergenskjöld kritiserade prästeståndet för att inte skilja mellan gällande lag, handlingar av välvilja mot fången och missbruk. När KL 17:9 stadgade att prästerna, när de följde fångar till döden, skulle ge akt på att de inte fick för mycket vin, så innebar detta att prästen ska följa fången hela vägen till avrättningsplatsen. HD:s majoritet framförde liknande synpunkter. JK hävdade också, rörande trösten på avrättningsplatsen, att dess omfattning borde bestämmas av prästen, men så att uppehåll inte förorsakades i straffets verkställande. Däremot ansåg han att varje formav tal, utomdödsdomens uppläsande, på avrättningsplatsen var ett missbruk somborde förbjudas. Såväl HDsomJK framhöll dödsfångens behov av tröst sommotiv för att prästen skulle medfölja på vägen, och, enligt JK, även på avrättningsplatsen.*^^ Siaren^ utgiven av pastorsadjunktenJohan Ternström, publicerade 1831 berättelsen omJoseph Brehm, präst och mördare. Skildringen av hans avrättning i Reutlingen 1829 företer flera av de drag som ifrågasattes eller förbjöds i Sverige. Två präster följde Brehmtill schavotten och ett tal hölls till åskådarmassan efter avrättningen. Ett utdrag ur detta anfördes - utan några kommentarer om det i Sverige nyligen införda förbudet — som avslutning på och tillämpning av berättelsen.Innebar det ett gillande av det förbjudna bruket? Att det inte var ett utdött bruk som förbjöds visar också de under 1820-talet tryckta talen på avrättningsplatserna.Var riksdagsprästernas nästan totala avståndstagande representativt för prästerskapet i allmänhet? Remissutlåtandena över KLF 1828 somavgavs under 1831 och 1832 belyser något frågan. Utlåtanden avgavs av samtliga konsistorier, och ett antal enskilda remissyttranden inkomockså. Talet på avrättningsplatsen nämndes i en mängd yttranden endast med hänvisning till att det numera var förbjudet, vilket i flera SI-S 1830:7 s 100. KF 12/12 1741 i Kongl. Maj;ts Förordning uå. JK:s yttrande den 22/1 1830 Skrivelser till KM:t från JK vol 111 1830 RA, HD:s protokoll i justitieärende 16/12 1829 NJrA RA. I HDvar Carl Gustaf Hård skiljaktig, oeh menade att KM:t skulle ge konsistorierna i uppdrag att tillhålla stiftens prästerskap att vid beredelse och utförande av en dödsfånge inskränka sin verksamhet till vad somi författningarna är uttryckligen föreskrivet. Siaren 1831 s 654 ff, 738 ff. Att förbudet inte berördes var inte unikt. Watz 1851 s 152 ff ger på sex sidor utförliga anvisningar om prästens tal på avrättningsplatsen, medan en not meddelar: »Dessa slags tillfällighets-tal äro nu mera avskaffade i vårt land.» Rörande Brehm; jfr Brehm 1829. Strömvall 1820, Börgesson 1824, Cronsioc 1826, Ekdahl 1826, Wassberg 1826, Malmberg 1827, Warnings-Ord 1827, Nordlander 1828, Schultz 1829. 100
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=