122 kanoniseras. Sådana skådespel hade medfört att enfaldiga begått rysliga brott för att genom en hedrande död på ett saligt sätt sluta sitt liv. Widéns kritik avsåg stora delar av prästernas dåvarande roll vid avrättningsplatsen. Enligt honom följdetvå präster vanligen den dömde, en på var sida. De tre steg tillsammans upp på schavotten. Prästerna hjälpte oftast den dömde med avklädningen och den somsvarat för beredelsen band för ögonen, fattade den dömdes hand, lade ned honom och läste välsignelsen. Sedan skedde exekutionen under psalmsång. Därefter hölls ett tal som »i den händelse talaren är ung och oerfaren, oftast beskriver den olyckliges ånger, hans bättring och förmodadesalighet, liknande honomvid den botfärdige rövaren på korset.» Enligt Widén var dock både psalmsång och tal bortlagdai Stockholm. Då talet motarbetade aktens syftning, och av hänsyn till prästerna, föreslog Widén att prästerskapet så snart den dömdes ögon förbundits skulle ha frihet att avlägsna sig, och att prästerna inte ytterligare fick biträda vid avrättningen eller hålla några tal. Förslaget framställdes under hänvisning till KL 17: 9 och KF 12/12 1741.“^^ ELU;s betänkande har ej kunnat återfinnas, men av debatten i ståndet kan vi i några frågor rekonstruera ELU:s ställningstaganden i relation till den färdiga skrivelsen. Tidslängden på prästens närv^aro hos fången tilldrog sig störst intresse. ELU hade föreslagit att prästen skulle möta fången på avrättningsplatsen och avlägsna sig innan verkställigheten skett. Flera av ståndets ledamöter ifrågasatte endera eller båda av dessa bestämmelser. Längst gick Nordin, sommenade att det inte heller skulle förmenas en ömsint och modig präst att följa ända till stupstocken. Han var ensam omatt nämna och förespråka tal på avrättningsplatsen. Ett varningstal där gjorde god verkan. En bestämmelse om läsande av välsignelsen på avrättningsplatsen ifrågasattes av Widén, med motiveringen att denna snarare hade sin plats i arresten. Inget hinder skulle finnas för att straffet verkställdes omedelbart. Prosten Olof Dillner ansåg att en djup, hemsk tystnad på avrättningsplatsen gjorde det största intrycket. Av de här anförda anmärkningarna vid betänkandet kan vi i skrivelsen endast belägga den förändringen, att prästen inte fick helt avlägsna sig före verkställigheten.*^^ I sin skrivelse till KM:t hemställde ståndet omatt KM:t, med upplivande av KF 12/12 1741, skulle förordna att prästen— somskulle möta den dömde på avrättningsplatsen — skulle avsluta sitt uppdrag vid spetsgården. Där skulle prästen enskilt trösta den dömde och läsa välsignelsen över honom. Ögonens förbindande och framledandet skulle en kronobetjänt sköta. Prästen skulle hålla sig på avstånd, men fick inte helt avlägsna sig omdelinkventen skulle kalla på honom. Tal skulle helt förbjudas. Motiveringarna var starkt påverkade av Widéns anförande. RD 1828-30 Pr IV: 65 ff. I det tryckta protokollet hänvisades till skillnad från i Widéns inlaga till § 1 6/4 emR 732 RAtill KL 17: 19, och feltrycket återkommer sedan genomärendets handläggning (utomhos HDochJK) och även i cirkuläret, SFS 1830:7 s 100. 94 RD 1828-30 Pr V:466 ff, X: 121 ff. 95 RD 1828-30 Pr X:121 ff. Helanders förmodan att skrivelsens tillkomst har samband med KLF 1828 kan äga sin riktighet, men finner inget stöd i källorna, Helander 1939 s 566.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=