121 samling, och tillhör Istället staten och dess omvårdnad. Angående möjligheten att ett brott begås i en församling där vare sig brottsling eller offer hör hemma skrev han: Det vore en stor obillighet, nästan orättvisa, att vid en sådan exekution fordra den pastorns närv^aro, eller att tvinga honomatt dyrt betala fångpredikanten för att slippa det sig hittills ålagda svåra onus.*^*^ Ecklesiastiska lagutskottet (ELU) delade motionärens uppfattning att varje församlingspräst önskar se sig befriad från att vara närvarande vid den motbjudande avrättningen, men menade att det inte helt saknades skäl för stadgandets bibehållande. ELU:s grundinställning var att uppgiften att följa till avrättningsplatsen borde tillkomma den präst som berett den dömde. Det ville gå Gravander till mötes genomatt föreslå att man i stiften gjorde överenskommelser med fångpredikanterna, så att de åtog sig uppdragen mot en av varje pastor årligen erlagd avgift. Då ELU:s utlåtande diskuterades omtalade biskop Marcus Wallenberg att överenskommelser, där kyrkoherdarna årligen betalade fångpredikanterna för att dessa skulle följa dödsdömda till döden, förekomi åtskilliga stift. Lektorn Mathias Hasselroth, prosten och sedermera ärkebiskopen Hans Olov Holmströmoch prosten Daniel Nordin framförde att fångpredikanterna efter överenskommelser mottog bidrag från kyrkoherdarna i Skara, Strängnäs och Växjö stift. Den typ av överenskommelser somELUförordade tillämpades alltså redan i åtminstone de ovannämnda stiften. Utlåtandets förslag avvisades av biskop Wilhelm Faxe, som menade att de föreslagna överenskommelserna ej kunde träffas då det inte ålåg prästerskapet att avlöna fångpredikanterna — vilket inte heller hade varit skäligt. Prosten Abraham Ahlqvist uttryckte också betänkligheter, utifrån tanken att församlingens präst har ett speciellt ansvar även för denne församlingsbo, särskilt då denne begär hans närvaro. Prosten Isak Grape framhöll att förslaget knappast var genomförbart i landets norra delar med dess långa avstånd, då många fångpredikanter innehade tjänsten i förening med en församlingstjänst som inte kunde överges under så lång tid som skulle erfordras vid en avlägsen avrättning. Prästeståndet biföll dock ELU:s utlåtande på denna punkt. När prästeståndets nyssnämnda beslut justerades krävde prosten Uddo Widen åtgärder mot missförhållanden vid avrättningarna. Hans grundsyn var att dödsstraffens ändamål inte endast var att befria samhället från farliga brottslingar, utan också att varna och avskräcka andra från grova brott. Detta syfte motarbetades dock av missförstådd barmhärtighet, och prästernas förehavanden hade förvandlat straffet till en religiös akt, där brottslingen närmast *^0 RD 1828-30 Pr 1:387 f. RD 1828-30 Pr 111:210 f. RD 1828-30 Pr 111:528 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=