120 ett förändrat samhällsklimat. Dödsfångar får ej besökas av »något lättsinnigt och förargeligt sällskap», men förbudet mot frosseri och dryckenskap utgick ur kyrkolagsförslaget (KLF) 1828. Prästerskapet ålades dock tillsynen över fångens besök. När det gällde själavårdens innehåll togs ’förtvivlan om syndernas förlåtelse’ och ’anfäktelse av djävulen’ bort från beskrivningen av de tillstånd somkan mötas hos den dömde, medan bland prästens uppgifter tillkom att förmana till bättring. Slutligen förändrades också ordalydelsen på ett signifikant sätt i bestämmelsen omprästens ansvar för fångarnas möjlighet att gå i döden på ett rätt sätt. Faran somhotar beskrevs i KL 1686 somför mycket vin så att fångarna blir druckna, men i KLF 1828 som »den vederkvickelse, dem tillåtes åtnjuta».®^ Teologin bakom dessa förändringar är neologiskt präglad. Bättringen har ökat i betydelse på bekostnad av fasthållandet vid syndernas förlåtelse. Strängt taget har människan — hennes sinnelag och även hennes gärningar - blivit allt mer central, jämfört med en tidigare koncentration på Gud och hans handlande. Moralens (i vid mening) centrala roll visas också av de uteslutningar och omskrivningar som gjorts i KL 1686:s uttalanden om vin, dryckenskap och frosseri. Tydligen ansågs redan omnämnandet av sådant som anstötligt. Den neologiska karaktären framgår tydligt av att ’anfäktelsen av djävulen’ strukits ur texten och av det väsentliga tillägget omtal på avrättningsplatsen. Där föreskrevs att ett eventuellt tal efter avrättningen skulle vara ett kort förmaningstal, sominte upphöjer den döde utan varnar åhöraren för awikelser från dygdens väg, vilka leder till de största brott. KLF 1828 blev aldrig lag, och även om det överlämnades till prästeståndet vid riksdagen 1828—30 så blev det inte sakgranskat där.®^ Däremot komprästeståndet vid denna riksdag att behandla två väsentliga frågor om kyrkans förhållande till den dödsdömde och avrättningen. Prosten Per Olof Gravander föreslog i ett memorial att dödsfångars beredelse skulle åligga fångpredikanten i kraft av hans syssla och inte prästerskapet i den församling där brottet skett. Han motiverade sitt förslag med att när delinkventen överbevisats och dömts upphör han att vara medlemi en viss förKLF 1828 6:16, KL 1686 17:9. I en förlaga till KLF 6 kap i R 1115 RA kan man se hur kyrkolagskommittén i vissa fall succesivt ändrat sin text. I ett fall innebar detta att de tydligt avlägsnade sig från de uttrycksformer och även den teologi somKL 1686 stod för. Den i förlagan och senare ändrade bestämmelsen om att dödsfången inte skulle få för mycket vin på vägen till avrättningsplatsen löd i förlagans första version »att demicke givas mera vin, än somtill vederkvickelse är nödigt, så att de icke därigenom obekväma». Här hade KL 1686:s omnämnande av att dödsfången kan bli drucken uteslutits, medan ’vinet’ först fick stå kvar men redan i denna förlaga blev utstruket till förmån för en formulering som närmade sig den slutligen tryckta. »8 »Vill, sedan straffet verkställt är, prästen hålla till folket ett förmaningstal, göre det korteligen och så, att han varken upprörer medlidandet över den till livet rättvisligen straffade, eller prisar hans dödsberedelse och saliga ändalykt, utan fastmera varnar även emot de första avvikelserna från gudaktighetens och dygdens väg, av vilka de grövsta förbrytelser, steg för steg, följa samt väcker avsky för det svåra brott, vårföre den eländige syndaren lidit döden.» Ur KLF 1828 6:16. Hippel 1914 s 99 ff. 88
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=