119 med att detta straff genomsin snabbhet är lindrigare än sotsängens plågsamma död. En sådan tröst var för grannlaga för att kunna tryckas. Wallensteen menade även att kapitlet, trots att det var förträffligt, snarare hörde till själavården och därför inte till handboken.*^' Hänvisningen till den lätta döden utgick, liksomden därpå följande uppmaningen till fången att prisa Gud somville befria honomfrån ett uselt liv till den eviga härligheten. Föreskriften omatt prästen skulle följa med till avrättningsplatsen förändrades, så att det inte förutsattes att denne följde med, utan kunde avsluta sin uppgift när fången lämnade arresten.^- Det svåraste problemet hade således lösts genom en öppen formulering. Gentemot detta förslag innehöll HB 1811 inga signifikanta förändringar i detta kapitel.De känsliga styckena, såsom de Wallensteen pekat på, doldes under orden »tjänliga föreställningar».^"^ 4.3. Från FIB 1811 till talförbudet Inomlagkommittén utarbetade juridikprofessorn Lars Rabenius ett förslag till Straffbalk sominte komatt ligga till grund för någon lagstiftning.^-'’ Enligt förslaget skulle en präst ledsaga fången »dock utan sjungande», en bestämmelse som rimligen avsåg alla närvarande. Dessutomskulle fången förhindras att tala till folket. Om så skedde skulle han överröstas av trummor och verkställigheten påskyndas.Uppenbarligen såg Rabenius fångens tal somett problem. Prästens tal ger han dock inga bestämmelser för; det tycks ha varit oproblematiskt. Kyrkolagskommittén behandlade i sitt 1828 utgivna förslag till ny kyrkolag själavården av dödsfångar. Paragrafen bygger i huvudsak på Kyrkolagen (KL) 1686, men de förändringar som skett visar på en förändrad teologisk syn och Fol 1058 R 716 RA, HBF 1799 s 137. Göteborgs domkapitel hade i sitt remissvar, behandlat 29/10 1792, angående förbättringav handboken intagit en liknande position. Det menade då att bcredelsen av dödsfångar borde lämnas till prästens »urskillning och xstcliga försiktighet», då själarnas tillstånd här liksomvid sjukkommunion kan vara av mycket olikabeskaffenhet och själavården därför måste anpassas efter det enskilda fallet. Därför kan inte prästens förhållningssätt och uttalanden föreskrivas. (Faskikel II4) Fl; 133 GDA GLA. 8^ Fol 1208 fR716 RA. HB 1811 s 126 ff. HB 181 1 s 130. Omdet fortsatta liturgiska arbetet i Finland och de där betydelsefulla problemen om prästs närvaro och omdödsfånges eventuella oskuld, se Rosenqvist 1935 s 329 ff. Den finska kyrkohandbokskommittéens lösning på närvaro- och talproblematiken låg mer i linje med de i Sverige vid RD 1800 diskuterade än de i den senare svenska utvecklingen i bestämmelser och praxis genomförda: »För övrigt må vid dödsfångens utförande till avrättsplatsen ingen ståt tillåtas utan må prästen i fängelset taga avsked av delinkventen. Vill prästen dock infinna sig på avrättsplatsen, för att där, efter exekutionen, tala något till det församlade folket, må han det göra, men talet bör då vara ställt såsomett varningstal till åhörarne, ej somett försvar eller lovtal över den avrättade.» §1 18/3 1819 JF34 ÄDA ÄLA. Häthén 1990s 151 f. Strafflialken av L G Rabenius 7:9 vol 9 nr 6 ÄK 19 RA.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=