118 Dennes plikt borde inskränkas till besöken i fängelset eller, som mest, till en bön med den dödsdömde på avrättningsplatsen. Utgivaren, biskop Jacob Axelsson Lindblom, kommenterar att en sådan förändring vore mycket önskvärd, och att det vore att undanröja en kvarleva av en föråldrad fördom, samt fortsatte: Det är onekligt, att detta prästerliga biträde, utomdess verkan på en svag och finkänslig präst, vilken därunder måste uthärda åsynen av allt det rysliga ett sådant dödssätt har med sig, och således, lida i närmaste grad intill delinkventen, bidrager att både hos menighet och dödsfångar underhålla förvirrade och skadliga begrepp. Själasörjarens plikt är, att göra allt vad han kan till den olyckliges förbättring och hugsvalelse; men att han skall lida med honom halva dödsstraffet på platsen, synes vara en även så överdriven, som för missdådaren fruktlös fordran. När handboksfrågan behandlades i prästeståndets plenum aktualiserade lektorn Thomas Jedeur den i HBF 1799, liksomi förbigående, lämnade föreskriften att prästen skulle följa dödsfången till avrättningsplatsen.^^ Han menade att det bästa vore omprästens tjänstgöring upphörde när den dömde lämnade arresten, men man borde inte neka denne några tröstens ord i all tysthet i sista ögonblicket. Däremot kritiserade Jedeur bruket med tal till åhörarna innan avrättningen. Detta sammanknippade han med några prästers fåfänga, som trodde sig här finna bästa tillfället »att behaga och lysa». Omtal skulle hållas till åskådarna, så skulle det ske efter avrättningen »och med allvarsammaste bestraffning och varningar.»^^ I anslutning till Jedeurs yttrande önskade ett antal av ståndets ledamöter att prästen måtte förbjudas att närvara vid avrättningen, då närvaron minskade brottslingens vanära och varningen till åskådarna. Dessutom väckte prästens när\’aro inte bara åskådarnas medlidande utan också avund, och ofta en önskan att få dö somden brottslige. Ärkebiskop Uno von Troil uttalade sin sympati för förbudstanken, men fick bifall på sitt förslag att ståndet inte skulle gå in i enskildheter utan anta eller förkasta det förslag som ståndets kommitté framlagt. Förslaget antogs. Kommittén hade infört sina ändringar i ett interfolierat exemplar av HBF 1799, vilket finns bland prästeståndets akter.^° I detta finns även ändringar med anledning av ett memorial av prosten Johan Peter Wallensteen, som kritiserat förslaget att en dödsfånge, som är rädd för dödsstraffet, skulle kunna tröstas Gehren 1798 s 46 f. OmJournalförprester, se Rehnberg 1966 s 298 ff. OmLindbloms teologiska position, se Rehnberg 1966 s 295 f och Gladh 1980—81 s 314. Ett annat danskt exempel på samma kritik är Ussing 1789 s 771 ff. »När dödsfången utgår till afrättsplatsen; ledsagar honomläraren, under tjänliga föreställningar av Guds ord,» HBF 1799 s 137. OmJedeurs teologiska position, se Rehnberg 1966 s 473, 480 f. Til Protocollet i Högvördige Prästeståndet fol 224 R 716 RA. 7^ Fol 295 f § 11 14/6 1800 R 716 RA. Fol 1033, 1060 ff R 716 RA. Jfr Lindquist 1944 s 221 f, och det interfolierade exemplar av HBF 1799 från prästerståndets arkiv i RA:s bibliotek.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=