117 till, fast ock läraren in casu dolde dett[aj för honom) missbrukas till anläggningen att undkomma straffet, samt lämna rådrum åt vänner eller medbrottslinge att utföra ett sådant anslag. Ju fortare och vissare straffen följa på brottet i ett samhälle, desto fullkomligareäro dess kriminal lagar, desto bättre formas den allmänna säkerheten. Redan i avhandlingen Numet Quatenus Pcerue capitales sint juris naturic^ 1777 hade Tengströmkritiserat ståten omkring avrättningarna. Ståten gav intryck av ett gott hopp inför döden, och minnet av brottslingen var starkare än minnet av brottet. Dödsstraffen skulle vara mer effektiva om de vore sällsyntare. Tcngström anknöt vare sig till tidigare svensk kritik av ståten vid avrättningarna eller till utländsk debatt. Inga mer konkreta förslag till förändringar av anstalterna omkring avrättningarna framfördes heller.^' Omsorgen om straffets effektivitet, dess avskräckande verkan, var grundläggande för Tengström vid båda tillfällena. Från och med FIBF 1798 lydde texten istället: »Skulle några svåra, oförmodade hinder vid bercdelsen möta; må prästen iakttaga vad lagarne i dylika fall föreskriva.»^2 \ HBF 1799 var kapitlet oförändrat jämfört med HBF 1798. Vid riksdagen 1800 kom dock två förändringar att genomföras. Calonius kände till den preussiska förordningen av 1769 och det engelska bruket, efter lagstiftning 1752, att präst inte åtföljde mördare.Utifrån straffets ändamål att injaga skräck ifrågasatte han nyttan med prästens närvaro. Klädnaden, visorna och talen somnärde jämförelsen mellan den avrättades död och en martyrs död eller tomJesu lidande utgjorde ett stort problem. Risken var stor att människor genomdelinkventens saliga död inspirerades till att begå brott, särskilt barnamord, för att få dö så. Därför skulle prästen absolut inte tala omden avrättades saliga död. Lämpligt vore istället att utlägga Rom13: 47^^ Journalförprester publicerade 1798 i en översättning från NeuesJournaljiir Prediger en skildringav beredelsen av en dödsfånge i Köpenhamn 1791, författad av en reformert präst där, Karl Christian von Gehren. Han nämner att försök då gjordes att befria prästen från plikten att närvara vid exekutionen. Vid kap 13 (Jacob Tengström) Anmärkningar ivid förslaget til en n\ Kyrkohandbok-, (nr 61) JI:36 ÅDA ÅLA. Överstrykningar uteslutna. Dick Helander menar att Jacob Tengströms kritik föranledde förändringen i HBF 1798. Helander 1934 s 439. Tengström-Schroderus 1777 s 16 ff. Schybergson 1899 s XXXVoch Nikander 1913 s 2 ff förutsätter att avhandlingen var författad av Tengström. Omförfattarfrågan rörande akademiska dissertationer, se Brohed 1973 s 13 ff. 7:: HBF 1798 s 127. Om den engelska lagstiftningen och dess tillämpning, se t ex Radzinowicz 1948 s 206 f, Wakefield 1969 s 251 f. S 203 f coll 432.77 HUB, s 959 f coll 432.80 HUB. Ett tydligt avvisande av prästens närvaro på avrättningsplatsen, och särskilt av att han skulle »officiera», finns i ett memorandum till Alexander I, somJohan Bonsdorff 1816 satte upp såsomden slagrörde Calonii utlåtande omdödsstraffet. Palmen 1861 s 150 f, 159. 75 Enligt DL 2-7-8.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=