113 på schavotten missbrukar sitt ämbete. Jesus kräver inte detta."^-^ Typiskt för Rasches inställning är att han en kort tid tidigare hållit ett tal på avrättningsplats. Von demEindruck, den die Hinrichtung einesfreudig Sterbenden in den Zuschauern machen soil, där han framhöll den nyss avrättade som en förebild i övertygelse, nådesvisshet och längtan efter att vara i änglarnas sällskap hos Kristus.Steinbarts förslag är inte heller tjänligt till att avskräcka från mord för att bli avrättad. Den vanvettige sombestämt sig för att ta den svåraste vägen till evigheten kan inte avskräckas. En debatt omkring liknande frågor i Hamburg föranleddes av en lagstiftning närvaro på avrättningsplatsen.**^ Stadens omförbudet, ville då dra konsekvensen 25/6 1784, som förbjöd prästerlig prästerskap, somvar splittrat i frågan att ingen beredelse, inte heller kommunionen, skulle vara offentlig.**^ Christoph Christian Sturmhade ett mer begränsat syfte än Steinbart med sin skrift Ueber die Gewohnheit Missethäter durch Prediger zur Hinrichtung begleitet zu lassen. Han koncentrerade sig på nyttan av att prästen följde med till schavotten och fann det vara mer skadligt än nyttigt. Prästen var ofta själv inte nog samlad för att kunna hjälpa den dömde, och omhan var det, så var ändå inte den dömde i skick att ta emot budskapet. Det fanns inte anledning förmoda att en intill dess oomvänd brottsling skulle kunna omvändas på vägen. Sturmdelade i viss mån Steinbarts skepsis mot den sena omvändelsen. Dödsfångars omvändelse var snarare en följd av prästens verksamhet och omständigheterna än av egen övertygelse.**^ Straffet skulle ge åskådaren avsky för lasterna, men denna verkan försvann när brottslingen framställdes som en martyr somfördes ut i triumf. Därför var Sturm nöjd med att överheten tidigare avskaffat pompan vid avrättningarna, och att den nyligen utfärdade förordningen bara under vissa omständigheter tillät att prästen följde den dödsdömde. Sturms kollega som Hauptpastor i Hamburg Johan Melchior Goeze avvisade hans argument i motskriften Gewissenhaften Erinnerungen zu den Schrift Ueber die Gewohnheit Missethäter durch Prediger zur Hinrichtung begleitet zu lassen. Avrättningsdagens upplevelser avvek inte så oerhört från annat som 48 ■*-’ Rasche 1770b s 62. Rasche 1770a s 28 f; jfr s 31 f och Rasche 1770 b s 3. Rasche 1770b s 19. »Schauer und Bangigkeit wurden nur den Wahnwitztigen nicht befallen, wenn er sich selbst den beschwerlichten Weg zur Ewigkeit wehlen wollte.» Extraktprotokoll från senaten 25/6 1784 Band 18 1784 III B Ministerium StaHH; jfr Gade 1956 s 108. I stadens prästerskaps brev till senaten 5/7 1784 framgår även splittringen tydligt, vol 4b Senatsakte Cl. VII Lit. Mb nr 3 StaHEI. Ministeriums brev till senaten 5/7 1784 vol 4b Senatsakte Cl. VII Lit. Mb nr 3 StaHH. **** Sturm 1784a s 6 ff. Sturm 1784a s 14. Sturmser yttre religiösa handlingar och »die crnstliche Verabscheuung der Siinde und die Erneurung und griindliche Besserung seines Herzens und Wandels» sommotsatser, Sturm 1784 a s 13. Sturm 1784a s 14 ff. Villkoren för dispens framgår inte av lagstiftningen, extraktprotokoll från senaten 25/6 1784 Band 18 1784 III B MinisteriumStaHH.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=