Ill Åsikter liknande Steinbart angående situationen på avrättningsplatsen framförde rektornJohann Peter Miller i sin Ausfiihrliche Anleitung zur weisen und gewissenhaften Verwaltung des evangelischen Lehramts. Avrättningen skulle verka avskräckande på åskådarna; därför såg han hellre dödsångest än mod hos den som skulle dö. Alla dödsfångar borde inte följas av präster. Endast sånger ombot och den yttersta domen skulle sjungas. Överheten borde förbjuda alla predikningar vid avrättningarna, och förhindra tryckningen av alla skrifter där avrättade framställs somsaliga.-^ Juridikprofessorn Christian Gottlieb Gmelin ville uppnå avskräckningen med andra medel. I Grundsätze der Gesetzgehung Uber Verbrechen und Strafen menade han, att om det inte fanns anledning att frukta förtvivlan skulle delinkventer inte medföljas av präster. Däremot såg han en predikan efter avrättningen eller utgivandet av en småskrift som något positivt, om de tecknade förbrytelsens storhet, straffets nödvändighet och brottens timliga och eviga följder.27 Steinbarts skrift möttes av motstånd. För rektorn August Ernst Renthe i Unpartheiiscbe Priifung der Berliner Schrift: 1st es rathsam Mijlethäter durch Geistliche zum Tode vorbereiten undzur Hinrichtung begleiten zu lassen? var överhetens rätt och plikt att straffa inskränkt till tiden. Den straffar brottslingen för att ha tagit en annans liv här i tiden och känner inte till offrets själsliga status. Det är Gud somdömer och straffar själen.^^ Steinbart hade rätt i att prästen inte säkert kan veta tillståndet i en annans hjärta och därför måste hushålla klokt med att dela ut tröst,^^ men prästen kan gå längre i tröst när han inte bara hör delinkvcntens försäkringar utan också känner igen bättringens tecken hos honom.Prästen kan känna tillfredsställelse när det är sannolikt att Gud mottar den dömde med nåd, men det finns ingen anledning att offentligt nämna sitt hopp för den dömde.När omvändelsen sker, hur lång tid det tar och omständigheterna omkring den — över detta styr inte människan. Därför måste prästen utnyttjaalla tider och omständigheter för bättringsarbetet; han kan inte veta vilken tid somär den rätta, då hans förmaningar tas emot i hjärtat och bryter ondskans makt. Att det är osannolikt att fangen omvänds på vägen till stupstocken befriar inte prästen från hans plikt.^^ Angående tanken på att prästens närvaro på schavotten var oanständig svarade Renthe att prästen var där pga sin förbindelse med delinkventen. Prästens närvaro på schavotten var en fort7^ Miller 1774 s 206 ff. S 206: »Ja, ich mufi gcstchen, dafi ich liebcr Todesangst, als Hcldenmuth an solchcn, die zur Warnung öftentlich sterben sollen, sehe.» Miller hade även tidigare framfört tanken på att genomsångvalet ge avrättningen sin karaktär och ifrågasatt hållandet av predikan där. Miller 1770 s 499 f. 77 Gmelin 1785 s 394 f §242 f. 7** Renthe 1769 s 108 f. 7*» Renthe 1769 s 99 f. 7° Renthe 1769 s 48 f. 7' Renthe 1769 s 68. 77 Renthe 1769 s 73 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=