no Den lösning 1769 års förordning sedermera stod för försvarades och vidareutvecklades av teologiprofessorn Gotthilf Samuel Steinbart i 1st es rathsam Missethäter durch Geistliche zum Tode vorbereiten und zur Hinrichtung begleiten zu lassen?.Steinbart intog en extrem position i debatten, när han menade att präster skulle förbjudas att besöka vissa dödsdömda. Det voreju en precist utmätt vedergällning att mördaren, sominte gett sitt offer någon chans att förberedasig, själv avrättades utan förberedelse.*^ Steinbart, sommenade att överheten har rätt att vägra prästbesök till en dödsdömd, utgick till stor del från en syn på omvändelsen som så gott som helt avvisar möjligheten av en snabb och sen omvändelse. Erfarenheten visar att det som ser ut som en sådan inte är djupgående och hållfast.-OJesu ord till rövaren på korset var ett under; Nur der, welcher mit augenblicklichem Erfolg sagen kann: stehe auf, Gichtbriichiger, hebe dein Bette auf und gehe heim, kann ohne Gotteslästerung entscheiden sagen: Sohn, dir sind deine Sunden vergeben, oder, heute wirst du mit mir imParadiese seyn. Därför går prästen utanför sitt uppdrag när han försäkrar den dödsdömde om syndernas förlåtelse och salighet. Som mest kan fången ges en svag förhoppning om Guds benådning.^* Prästernas närv^aro bland bödelsdrängarna var oanständig, och mycket prövande då många präster led av större dödsskräck än den somskulle avrättas.-- Det största problemet var dock det intryck prästens närvaro medförde. Den önskade effekten gick förlorad — avskräckningen och upprätthållandet av den allmänna säkerheten. Utan prästerlig närvaro skulle fången också visa mer ångest och förtvivlan.Prästens närvaro gav näring till föreställningen att den somavrättas dör salig och därmed också till tanken att det bästa sättet att förvissa sig om en salig död är att begå ett mord.-'* Därför borde överheten också förbjuda spridning av skrifter omden avrättades salighet, vilka under gudaktighetens sken framför en själafördärvande irrlära.^^ Den var 25/2 1769 dedicerad till förordningens kontrasignatör, Ernst Friedemann von Munchhausen, Steinbart 1769 s 3 f. Steinbart 1769 s 26 ff. En skrift, som i övrigt prisade Steinbarts, avvisade just detta förslag. Dess huvudtanke var att — även innan rättegången — särskilda präster skulle anvisas till fångar, särskilt dödsfångar. En fördel detta skulle medföra var att dessa genom undervisning i större utsträckning skulle bekänna, och process- och beredelsetid kunna förkortas, Franz 1769 s 10 f, 16 ff, 25 ff. Steinbarts tankegång saknade inte föregångare. Vägran från de världsliga myndigheternas sida, trots kyrkliga protester, att låta dödsfångar bikta sig och motta nattvarden har inte varit ovanlig. Sitt starkaste fäste hade bruket i Frankrike, England och Spanien under senmedeltiden. Haring 1912 s 11 ff, Huizinga 1927 s 30 f; jfr Haring 1912 s 24 omsamma bruk i Böhmen. Steinbart 1769 särskilt s 7, 18 f. Debatten somskriften utlöste fortsatte senare i en debatt om omvändelsen, se Steinbart 1770 och Renthe 1771. 2' Steinbart 1769 s 24 f. -- Steinbart 1769 s 23. Steinbart 1769 s 14, 19. -■* Steinbart 1769 s 15 ff. Steinbart 1769 s 25 f. Criminalordnung 1805 § 539 förbjöd utgivandet av skrifter inför en avrättning, Allgemeines Criminalrecht 1830 s 195.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=