106 skaffande av dödsstraffet,men David DCooper har utifrån brittiska förhållanden hävdat att reformeringen av avrättningarna, så till vida att de gjordes intramurala, var en fristående rörelse, utan annat samband med avskaffandet av dödsstraffet än ett gemensamt humanitärt ursprung.^^9 svenska materialet från denna tid stöder inte helt Coopers tes. Visserligen är det ofta inte dödsstraffets motståndare somdriver på för intramuralaavrättningar, men det finns en punkt där linjerna möts, somTreffenbergs tes omdet vidrigaskådespelet väl illustrerar. Vidrigheten minskar kanske om avrättningen sker maskinell, och färre utsätts omden försigår med ett fåtal vittnen. Trots detta är det ändå fråga omett vidrigt skådespel somvissa tvingas ta del av, vilket anfördes mot dödsstraffet exempelvis vid riksdagarna 1909 och 1912. Att privatisera avrättningen och förändraverkställighetsmetoden var ingen slutpunkt. Det var knappast ens en möjlig slutpunkt, kritiken träffade avrättningens oföränderliga kärna - dödandet. Se t ex Lucas 1888 s 220. Cooper 1974 s 176. 259
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=