101 omdödsstraffets borttagande ur SL. Motionerna avvisades av FK men antogs av AK. Riksdagsbehandlingen 1912 antydde dock att en förändring kunde vara på väg. För första gången sedan 1867 röstade en majoritet av riksdagens ledamöter mot ett bibehållande av dödsstraffet i SL, och LUmjukade upp sitt avslag genomatt hänvisa till det pågående utredningsarbetet.^^s Dödsstraffets praktiska aspekter blev nu också förnyat aktuella. Fängelsedirektören Ulrik Leander och landssekreteraren Axel Schotte beskrev 1909 hur deras egna erfarenheter från att tjänstgöra vid avrättningar ökat tvivlet och oviljan hos dem inför dödsstraffet, och 1912 års motionärer såg tjänstemännens befrielse från denna »förfärande och pinsamma plikt» somett motiv för dödsstraffets avskaffande.--^ I debatten 1909 förekom nästan inga direkta uttalanden om Gud, bibeln, evigheten mm. Närmast kom Leander, som ifrågasatte om inte endast Skaparen som gett livet fick ta det, och professorn och strafflagsutredaren Johan Thyrén, när han hävdade »att en fullkomlig vedergällning icke tillhör mänsklighetens instans.» 1912 var dock situationen något annorlunda, pga att predikanten Anders Viktor Isaksson riktade sig till »dem, för vilka bibeln är auktoritet», och framställde — med hjälp av 1 Mos 9:6, Matt 26:53 och Rom 13:4 — dess lära såsom att den enskildes självhämnd är förbjuden, medan överheten är befalld att straffa med svärd. Den somröstade för avskaffade av dödsstraffet röstade mot Jesu ord.2^' Lantbrukaren Olof Olsson i See och predikanten och lantbrukaren Johan Igel tolkade bibeln på annat sätt. Olsson såg inte orden till Petrus i Matt 26 somett lagbud, utan hänvisade till Matt 5:38 f somett Jesu ord omlagen som gäller för den enskilde, men också borde följas av staterna.-^^ Igel hänvisade till att bibeln föreskriver dödsstraff för äktenskapsbryterskor, men att Jesus genomsitt yttrande förhindrade att en sådan avrättades.-^^^ Opinionen mot dödsstraffet i riksdagen hade förstärkts, och de teologiska argumenten betydde mindre. Den teologiska etikens ståndpunkt förändrades samtidigt.-^"* I sina framställningar tillmätte både professorn, senare biskopen. 230 RD 1909 mot AK 153, FK 1:14:25, AK2:19:57, RD 1912motAK48, LU38:7, FK3:28: 78, AK 4:35:60 f, Scth 1984 s 257. Almathcaaffärcn bildar bakgrund till motionen 1909, Setb 1984 s 233. 228 RD 1909 AK2:19:54, 57, RD 1912 mot AK48:6; jfr RD 1921 AK6:39:36; jfr kritiken inom kronofogdekåren vid 1800-talets mitt mot att närvara vid avrättningar, Westerhult 1965 s 78. RD 1909 AK2:19: 53 f. OmThyréns tal, se Häthén 1990 s 187 ff. 23' RD 1912 AK4:35:54 f. 232 RD 1912 AK4:35:55. 233 RD 1912 AK4: 35: 58. 23^ Gentemot t ex den tidigare mycket inflytclscrikc Hans Lassen Martensens etik, där straff och dödsstraff på ett klassiskt men också kantianskt klingande sätt sågs som en vedergällning från en kränkt rättsordning. Till skillnad mot Kant anförde Martensen även teologiska motiveringar, som att statens rätt att straffa grundar sig i Guds vilja och att bibeln förutsätter dödsstraffet. Martensen 1878 s 213 ff. 230
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=