98 Brevväxlingen mellan statsminister Erik Gustaf Boström och Oscar II ger dock en annan bild. Boströmhade tidigare hävdat att dödsstraffet måste tillämpas för att vara avskräckande. Nordlunds brott var endast ett ytterligare bevis för denna tes.-°* Oscar, som var i England (varför kronprins Gustaf var regent och den som avslog nådeansökningarna),-°- hade haft principiella, men tydligen inte i någon hög grad praktiska, invändningar gentemot Boströms tankar. Händelserna på Prins Carl var dock så gräsliga att Nordlund under alla omständigheter skulle avrättas omhan kunde dömas till döden. Nilsson skulle inte heller benådas, medan Oscar inte framför någon klar åsikt om Sallroth utan framhåller det problematiska med att gå emot både HD och departement.^03 Troligen var det därför som Boström, när han underrättade Oscar II om utgången, betonade att statsråden varit eniga och att han var övertygad om att HDinte tog detta som en desavouering.^o-^ Boströmhade tydligen, innan händelserna på Prins Carl, inför Oscar argumenterat för att antingen Nilsson eller Sallroth—och sannolikt båda—skulle avrättas. Med tanke på Boströms position och inflytande kan man inte påstå att Nordlunds handlande var den enda orsaken till att de båda inte benådades. Åtminstone en stark politisk maktfaktor ville ha dessa avrättningar.-^^ I sin motion om dödsstraffets borttagande ur SL hänvisade telegrafkommissarien MartinNyströmtill den förvildning i sinnena somavrättningar medförde, och menade att detta dåliga inflytande märkts somen spänd förväntan under rannsakningen av Nordlund.3°^ LU å sin sida hänvisade till att erfarenheten i Sverige under senare år gett stöd för tanken på dödsstraffets behövlighet.207 Med anledning av det inträffade spelade benådningsmaktens tillämpning en framträdande roll. Enligt revisionssekreteraren Carl Lindhagen innebar Brev från Erik Gustaf Boström 17/5 1900 till Oscar II: »I den förvdldning och förråelse, varomdetta brott jämte flere andra bär vittne, har jag ett ytterligare bevis för min uppfattning, att det är nödvändigt visa, att det ej är förgäves, som överheten bär svärdet i sina händer.» Brev från Erik Gustaf Boström 26/5 1900 till Oscar II: »För rättssäkerhetens skuld (sic) anser jag det skedda hart när nödvändigt, ty jag tänker mer på oförsdtliga människors väl än på mördarnes personer.» Breven i vol 50b Oscar II BFA. Statsrådsprotokoll i justitieärende 25/5 1900 RA. Brev från Oscar II till Erik Gustaf Boström 21/5 1900 E 3286 RA. »Vad du säger i anledning av morden är en sorglig men ovederlägglig sanning, och kan nära nog rubba min mening omdödsstraffet och dess nödvändighet. Det vissa är att i intet av de citerade fallen jag finner några objektiva nådeskäl. Vad Sallroth beträffar ha vi redan talat omsaken, men kan ju vidare betänkas. Svårt dock för mig att där gå emot alla vederbörande i domstol och departement. Men de båda andra fallen tycker jag för det n. v., det är på avstånd sedda, alldeles klara. Det sista gräsliga massmordet å ångbåten Prins Carl kan helt enkelt ej föranleda nåd, och där må H: D: m.fl. säga vad de vilja. Även omNordlund befinnes galen så kan jag ej se annat, än att lagen får ha sin gång ifall han livdömes.» Brev från Erik Gustaf Boström 26/5 1900 till Oscar II vol 50b Oscar II BFA. Jfr hur justitieministern i ett nådeärende 1861 i Danmark mot Hojesterets majoritet genomdrev att en dödsdomfastställdes, Jorgensen 1951 s 150 f. 706 RD 1901 mot AK 110 s 5 f. 707 RD 1901 LU24:11. 203 205
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=