95 ogpraktisk strafferet där han framför allt avvisade tanken på att staten skulle ha rätt att döda, men även avvisade dödsstraffet som avskräckning och som ett skydd för fängelsepersonalen. Han såg prästerskapet somde som, stödjande sig på bibeln, starkast förespråkade dödsstraffet. Denna hållning satte han i motsatt till bergspredikan, som gör att »de judiske stadgarne» inte längre kan läggas till grund för lagstiftningen.'^- Schneider var mest originell och utförligi sin kritik av dödsstraffet när han resonerade utifrån beredelsen. Den somförvandlats av beredelsen finns ingen anledning att avrätta, och den somförblivit opåverkad har staten ingen rätt att sända till evig osalighet. Schneiders kritik går dock längre och träffar även beredelsen som sådan; hur ska den dödsdömde kunna ta till sig ett budskap om kärlek och försoning som står i motsatsställning till den framtid somplaneras för honomsjälv?*^^ 3.6. Frikyrkligheten träder fram När frågan om ciödsstraffets vara eller inte vara förekom vid 1893 års riksdag efter många års vila, var en orsak en stundande avrättning. Under tiden som motionerna behandlades av LU avrättades Per Johan Pettersson 17/3 i Gävle.'''’* Både en motion omatt avlägsna dödsstraffet ur SL av missionsföreståndaren Erik Jakob Ekman och en om straffets suspension av direktören Edward Wavrinsky avslogs. Schneider 1890 s 194 It. »Att cn livdömd fånge beredes till döden, innan huvudet faller kan ju synas visa en särdeles vacker och kärleksfull omtanka om den livdömdes eviga välfärd. Men när gör beredelsen åsyftad nytta? När är den livdömde verkligen beredd? Ingen kan säga detta med visshet. Beredelsetiden är dessutom en förfärlig tortur för den livdömde. Tänke sig att i flera veckor sitta och vänta på en säker död, vilken han ej har ringaste hopp att undvika. Prästen skall visserligen genomsitt arbete mildra det förfärliga i denna tortur; men kan han det? Omden livdömde är mäktig att tänka och reflektera, skall han ej anse prästens lära om kärlek för ett hån, då staten visar höjden av kärlekslöshet genomatt taga hans liv? Eller vad skall den livdömde tänka omden försonlighets lära, som prästen hos honom vill inplanta, då staten uppträtt somden mest oförsonlige hämnare. Man tror kanske, att en livdömd ej reflekterar över dvlikt; men den gör det. På fråga en gång till Anna Månsdotter, omhon vore beredd att dö, lär hon ha svarat: Jag måste väl, när människorna äro så obarmhärtiga och viljataga mitt liv. Meningen med beredelsen är ju den, att den livdömde skall under beredclsetiden förvandlas från ett djävulens barn till ett Guds barn. Lyckas prästen i sitt arbete med den livdömde, så att denne före sin hädanfärd blir ett Guds barn, vad sker då i och med denna människas avrättning? Jo, staten tager livet av ett Guds barn, det är av en människa, som inträtt i det andliga tillstånd, somfriar från syndens makt och välde, av cn människa, somsäkerligen aldrig mer skulle tjäna synden. Behöver cn sådan människa oskadliggöras?—Åandra sidan, omprästen misslyckas i sin beredelse, omden livdömde hårdnackat vidbliver att vara syndens barn, omallt arbete med honomär fåfängt, så att han vid bercdelsetidens slut fortfarande är ett djävulens barn. —Har staten rättighet att, ingripande i vår Herres ämbete, skicka ett sådant djävulens barn till en osalig evighet förr än hans tid enligt naturens t:>rdning är ute? Dessa frågor kunna säkerligen endast besvaras nekande.» Schneider 1890 s 196 f. Seth 1984 s 190, statsrådsprotokoll i justitiedepartementsärende 14/4 1893 RA. RD 1893 mot AK 157, 173, FK 3:36:26, AK4:43:69. 185 183 184 185
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=