86 återställas.Ribbing försvarade sig med att i brottets karaktär ligger att vara en handling av en fri och medveten vilja. Boströmianskt påverkad var även en av de två teologer, Adolf Säve, somdeltog i debatten. Han sammanställde den boströmska synen på brottet som ett angrepp på staten av en ond vilja och straffet som ett återställande av den kränkta rätten med en traditionell vedergällningsteori, där Guds helighet är förnämast bland de kränkta.I övrigt menade han att bl a 1 Mos 9:6 och Gal 6: 7 visade på kristendomens erkännande av statens rätt att straffa med döden.Han hävdade en åtskillnad mellan kristendom och borgerlig rätt. Läran omförsoningen och det eviga livet överbygger denna klyfta. I evigheten ska alla människans problem lösas och hamna i rätt belysning. Landgren menade att debatten gjort det till en plikt för honomatt ange hur han uppfattade kyrka och prästerskaps inställning till dödsstraffet.Följaktligen distanserade han sig från Säves beskrivning. Landgren betonade den tidiga kyrkans avsky för och kamp mot dödsstraffet. Den menade att synden visserligen förtjänar döden enligt Guds genom Mose uppenbarade lag, men evangeliet är kyrkans högsta lag, och där förekommer nåden rättvisan. I tiden efter reformationen står statsmakten självständig — till skillnad mot på medeltiden - och får vidta de åtgärder som behövs för samhällets säkerhet.Det fanns alltså, enligt Landgren, inga specifikt teologiska synpunkter på det aktuella ärendet. Förre statsrådet Henning Hamilton företrädde en liknande position när han hävdade att bibeln inte yttrande sig omhuruvida dödsstraffet skulle bibehållas eller inte.'** Hans position var typisk för debatten. Hänvisningar till bestämda bibelord förekom, men inte i samma omfattning somi det forna prästeståndet. Snarare åberopade talarna principer som att Gud gett livet och bara han får återta det,’*- att konsekvenserna av denna princip skulle omöjliggöra också exempelvis fängelsestraff (då Gud också ger friheten),”^ att människors straff inte ska avvika från Guds straff av kärlek och med syndarens bättring som syfte,”'* att dödsstraffet fattat som hämnd strider mot försoningen,”^ och att avrättningen hindrar människan att uppnå det mål Gud satt för hennes liv.”^ RD 1868 AK 1:383; jfr LU4:4. •35 RD 1868 AK 1:364. 'O*' RD 1868 FK 1:419 f. '37 RD 1868 FK 1:419. RD 1868 FK 1:421 f; jfr 1:425 f. '39 RD 1868 FK 1:450. "0 RD 1868 FK 1:450 f. '" RD 1868 FK 1:443 ff. "3 RD 1868 AK 1:353, 412. RD 1868 FK 1:60. i'-' RD 1868 FK 1:412. "5 RD 1868 AK 1:368. "6 RD 1868 AK 1:414. 108 104 108
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=