83 Ivar Seth utpekar Sigurd Ribbing, professor i teoretisk filosofi, som ’dödsstraffets försvarare nummer ett’ vid denna riksdag/^ Ribbing genomförde också en grundlig argumentation för sin åsikt utifrån boströmiansk ståndpunkt. Statens rätt att döda genom avrättning försvarades genomjämförelsen med generalens rätt att ge order somhan visste skulle kräva liv.^^ Straffets ändamål bestämdes till vare sig avskräckning eller förbättringutan skydd. Straffet ska undanröja den onda vilja som visat sig i brott, och anpassas till hur långt den onda vilja gått. Ett av fri vilja begått mord visar att den onda viljan hos mördaren gått så långt att han inte erkänner någon rätt utanför sig själv, »varför det ock då är Statens rätt och plikt att göra en dylik skadlig vilja oskadlig, överlämnande åt Gud att verka ånger och förbättring, då människan därutinnan ingenting kan åstadkomma.»^® Ribbing menade också att då det andliga inte är beroende av en viss tidsrymd kan man inte utifrån kristendomen hävda att dödsstraffet förhindrar den dömdes förbättring. Endast Aristoteles hade antagit att en viss tid behövdes för ånger och bättring. För de somifrågasatte dödsstraffet utifrån den brottsliges möjlighet till bättring såg problemet något annorlunda ut. För Bovin var beredelsens resultat tveksamt, men om nu någon blivit förbättrad och försonad med Gud och sitt samvete - så kräver staten ändå hans liv.®o Godsägaren och predikanten Olof Hedengren såg dödsstraffet somnyttigare för bättringen än fängelset. Särskilt sedan nådeansökan avslagits har dödsfångar blivit »tillgängliga för religionens mening och tröst», och »med glädje och frimodighet» avrättats.®' Lantbrukaren Carl Johan Svensén citerade »en stor tänkare» somsammankopplade ansvaret för människans själ med ansvaret inför Gud, och hävdade att människan behövde allt sitt återstående liv till förbättring. Att avkorta livet innebar ett stort ansvar inför Gud. Likaså har vi inte rätt att insätta Gud som»domare före hans tid.»®2 En liknande uppfattning hade borgmästaren Magnus Ahlgren och sockerbagaren Carl Grafström, för vilka endast Gud somgett livet har rätt att återta det.®^ Då dödsstraffets förespråkare - förutomRibbing — diskuterade på ett ickefilosofiskt plan blev motsättningen klarat uttryckt från båda sidor när det gällde synen på bibelordens betydelse och giltighet i frågan. För Ahlgren var 1 Mos 9; 6 inte ett bud utan en förutsägelse, medan tidningsutgivaren Sven Adolf Hedlund ansåg att versen - omden var tillämplig— också borde vara det på samhället.®'' Eric Sparre såg på den ur en annan synvinkel. Han månade om 7'> Seth 1984 s 91. 77 RD 1867 AK3:578. 78 RD 1867 AK3:580. 7*^ RD 1867 AK3:578 f. 8° RD 1867 AK3: 568; jfr Olivccronas åsikt ovan 3.1. 8> RD 1867 AK3:588. 82 RD 1867 AK 3:583. 83 RD 1867 AK 3:574, 585. 8-' RD 1867 AK3: 574 f, 589.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=