78 hänvisningar till tidigare dissertationer i senare avhandlingar och i fakultetsprotokollen omtalas alltid respondenten somförfattare.**^ Östergrens artikel har ingen egentlig innehållsanalys av dissertationerna, även om han anger sig börjat studera författarskapet till dissertationerna på grund av de meningsskiljaktigheter, som han trott sig kunna upptäcka mellan en dissertation om skattebondens rättigheter och Nehrmans framställning i »Jurisprudentia civilis».En undersökning av dissertationernas disposition och innehåll stöder dock till fullo Östergrens slutsats, att avhandlingarna skrivits av respondenterna. Fastän dissertationerna i allmänhet är av god kvalitet, är det dock en stor skillnad mellan Brings och Benzelius’ utmärkta avhandlingar och några mera lättviktiga arbeten på 1750-talet.Dispositionen varierar mycket; en del avhandlingar saknar helt fotnoter,'*'* medan i andra arbeten själva texten främst binder ihop de långa noterna, som upptar över tre fjärdedelar av utrymmet.5° Det kan också nämnas, att Codings dissertation redan visar de särdrag, somär typiska för de senare massprodukterna under hans presidium: demonstrerandet av en ytlig lärdom och en förkärlek för långa citat. Skillnaderna kan inte heller förklaras med att Nehrman skulle ha skrivit en del av dissertationerna. Just de bästa alstren är med säkerhet skrivna av respondenterna, och Nehrman hade i motsats till sin efterträdare Colling ingen orsak att producera ytliga arbeten i respondenternas namn. SåsomÖstergren konstaterar, betyder respondenternas författarskap inte, att Nehrmans medverkan skulle ha saknat betydelse.I litteraturhänvisningarna utgör preses’ såväl tryckta som otryckta arbeten den naturliga stommen.Det är knappast en tomartighet, då en respondent (Joh. Benzel, 1742), somuttryckligen betecknar sig som författaren, samtidigt i förordet uppmanar läsaren att tacka preses för det goda i avhandlingen. Nehrmans insats torde i många fall bäst karakteriseras av Brings yttrande i slutet av den första dissertationens förord år 1730: den läsare, sominte hade tid att läsa den omfattande dissertationen, kunde finna samma sak med färre ord, men med flera argument i preses’ skrifter. 2.1.2.4. Nehrman och eftervärlden Nehrmanvar långt efter sin död den svenska juridikens främste auktoritet: t.ex. Tengwalls och Linds arbeten byggde i hög grad på Nehrmans civilrätt. CaloÖsfcrgre«, JFT 1900, s. 108 ff. Östergren, JFT 1900, s. 108. Sc Nehrman/Er. Benzelius (1732) och Nehrman, s. 121. ■*** T.ex. Nehrman/Joan. Enandcr, Dc casibus pro amico (10 s.; 1751); Nchrman/Joh Lundgren, Dc usuris (11 s.; 1752). T.ex. Nehrman/Frid. von Hegardt (1737). T.c\. Nehrman/S. Brantingh {\72)7). Se Östergren, JFT 1900, s. 111. ÄvenJohannesson (s. 252) är av samma .Isikt. I Nehrman/Magn. Schenström(1737) hänvisas (s. 20) till preses’ »Jus publicum» och i Nehrman/Joh. Kock (1747, s. 1) till »Pra;sidis publica; Prarlectiones in Codicem Fridcricianum».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=