77 2.1.2.3. Nehrnians dissertationer Nehrman var den flitigaste rättsvetenskapligc författaren i Sverige-Finland under 1700-talet, oeh dessutomvar han den flitigaste preses i de juridiska fakulteterna fram till 1750-talet. Nehrman försvarade själv en dissertation »De collisione testium» under inris naturae et moraliumprofessor Mollers presidium år 1719 och var efter sin utnämning preses för sammanlagt 27 dissertationer åren 1730—1752. Redan Nehrman fick känna verkningarna av F om ämbetsexamen 1749 (se nedan 2.3.). Medan endast sju dissertationer ventilerades under hela 1740-talet, presiderade Nehrman elva gånger åren 1750-1752. Dissertationerna under Nehrmans presidiumär både kvalitativt oeh kvantitativt högreståendc än dissertationerna i Uppsala och Lund under senare delen av 1700-talet (se 2.3.2.—6. och 8.), och de tål en jämförelse med de i Köpenhamn framlagda alstren (se 3.7.6.). Avhandlingarna är på i medeltal knappt 36 sidor; omfånget minskar efter utfärdandet av F om ämbetsexamen 1749, men dissertationerna under åren 1750-1752 har ännu en genomsnittslängd på drygt 23 sidor, vilket visar, att Nehrman inte var beredd att i högre grad prutapå de traditionella kraven. Då det gäller tema, uppvisar dissertationerna under Nehrman den brokiga mångfald, som är så vanlig på 1700-talet. Antalet kyrkorättsliga dissertationer är påfallande stort (5). Femavhandlingar kan anses höra till processrätten, men av dessa behandlar flertalet allmänna eller perifera ämnen somosäkerheten med rättegångar, domarens prövning eller vänskapens betydelse i rättegång.Nio dissertationer behandlar ett civilrättsligt (fastighets-, obligations-, familje- eller arvsrättsligt) oeh tre ett straffrättsligt tema. Helt allmänna dissertationsämnen är missbruket av romersk rätt i fäderneslandets rättsvetenskap, den svenska rättsvetenskapen förbättrad genom 1734 års lag och sambandet mellan teon och praxis i rättsvetenskapen.Dissertationsserier förekommer inte med undantag av den av Colling senare fortsatta serien om fideikommiss och den första och enda delen av en serie om morgongåva.Den mest kända respondenten är den senare berömde historikern Sven (Lager)bring, som började sin akademiska karriär i den juridiska fakulteten och två gånger disputerade under Nehrmans presidium. P. A. Östergren har redan år 1900 i en förtjänstfull artikel påvisat, att dissertaticTnerna under Nehrman av allt att döma är skrivna av respondenterna. Östergrens argument är de klassiska: på många titelblad betecknas respondenten uttryckligen säkerligen inte skulle ha använt omsig själv, författaren talar om»ett ungdomligt försök» o. dyl., dissertationen innehåller en dedikation till preses, och i ■*-’ Nehrrnan/Sv. Bring (1732); Blehrman/Magn. Schenström (1737); Nehrman/Joan. Enander (1751). Nehrman/Sv. Bring (1730); Nehrman/S. Brantingh (1737); Nebrman/C. G. Rothlieb (1751). Nehrman/Lars (Zolling (1740); Nchrman/Joh. Benzcl (1742). auetor, författaren tillägger Nehrman epitet, som denne som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=