75 att råda bot på domarkårens allmänna åsikt, »at processen skal wara et haf, hwars klippor och farligheter ingen hint at utmärka», är boken ingen paragrafkommentar, utan ett systematiskt arbete, i vilket Nehrmans pedagogiska intresse och begåvning kommer till synes. Nehrman uppgav sig ha »budit til, så inrätta thetta arbetet, at theras förstånd, som begynna läsa Processen, måtte i thessa stycken warda skärpadt och minnes-arbete lättadt». Han ställde därför på flera ställen upp »allmänna satser, hwaraf sluten kunna och böra dragas»; de flesta av dessa satser grundades »på sunda förnuftet och then naturliga Lagens oföränderliga stadgande».Bokens disposition följer en systematik, somefter den allmänna inledningen fortsätter med olika processer och dessas indelningar, domare, jurisdiktion och olika domstolar, stämning, rättegång och bevisföring, ciom, ändringssökande och utsökning. Dispositionen är i stora drag densamma somi t. ex. Hoiers processrättskollegium, men olikheterna i detalj är för många och för betydande, för att man kunde anta ett beroendeförhållande eller förekomsten av en gemensamförebild för dessa båda Thomasiuselever. Även civilprocessen kom ut under landslagens tid, men i anmärkningarna till civilrätten ansåg Nehrman ett motsvarande tillägg till civilprocessen onödigt, »allthenstund Rättegångs och Utsöknings Balkarne gjordt mycket få ändringar i samma Bok, så at en upmärksamLäsare themlätteligen märka kan».^'* Senare ändrade Nehrman sig, men i stället för att ge ut ett tillägg skrev han en ny upplaga, då den första upplagan blivit slutsåld.-^-'’ Nehrman fick tid att publicera sina straffrättsliga arbeten först på 1750-talet efter sin avgång från professuren. Han delade in straffrätten liksom civilrätten i en teoretisk och en praktisk del, dvs. straffprocessrätten,^^ vilka han publicerade somtvå skilda arbeten. Åtminstone straffrätten byggde på gammalt material. Nehrman berättar själv, att han redan i mitten av 1720-talet utarbetat första utkastet till »Jurisprudentia Criminalis» »uti korta frågor och svar, til hielpreda och ordning i mina föreläsningar».^^ Karakteriseringen av denna första version tyder dock på, att det gamla manuskriptet endast kunnat fungera som en disposition för den tryckta framställningen, som alltså representerar Nehrmans åsikter på 1750-talet. Arbetet inleds i enlighet med praxis i straffrättsframställningar på 1700-talet av en straffrättens allmänna del, som saknades i 1734 års lag. Nehrman försvarar sig mot kommande anklagelser, att denna del skulle vara »alt för widlöftig», ty »uti then första, har jag lagdt grunden til de följande, och ther förklaradt alt, hwad til uplysning i de öfriga Afdelningar tiena kan».^^ De övriga avdelningarna behandlar brott mot Gud, mot koNehrman, Processus Civilis 1732, Företal. Nehrman, Anmärkningar, Företal. Nehrman, Processus Civilis, Företal. .th Ehrenstrale, s. 2. .WÅrwu;?, Jurisprudentia Criminalis, Företal. 38 Nehrman, Jurisprudentia Criminalis, Företal. 34
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=