72 oftast nämnda auktoriteterna, men i enstaka hänvisningar förekommer även Carpzov och Wesembec.'^ Man vågar nog anta, att Arnell var kunnig i latin och möjligen också hade studerat juridik. 2.1.2 David Nehrman 2.1.2. Inledning Med David Nehrman (1695-1769) inträder ett generationsskifte i den svenskfinska rättsvetenskapen, samtidigt somtyngdpunktenförflyttas till Lund. Efter Pufendorfs stormiga och rätt korta tid som professor iuris natura: et gentium hade rättsvetenskapen i stort sett legat i träda i det sydsvenska universitetet; David Nehrman lyckades mitt under brinnande krig skaffa sig en gedigen utbildning vid tyska och holländska universitet, och han kom tillsammans med Hoier i Danmark att somde första representera Halleupplysningen i den nordiska rättsvetenskapen. Förutom Thomasius nämns Hallejuristerna N. H. Gundling, J. P. Stryk, J. P. von Ludewig och J. Fr. Ludovici som Nehrmans viktigaste förebilder.*•♦ Nehrmans liv och verk har aldrig varit föremål för en omfattande biografi, men vissa sidor av hans verksamhet som lärare och rättsvetenskapsman har behandlats i flera undersökningar. Almquist har skrivit en kortfattad levnadsbeskrivning över Nehrman’^och dessutom redogjort i olika uppsatser för dennes lärargärning och betydelse sominitiativtagare till förordningen omjuridisk ämbetsexamen.i^ Bo Palmgrens planer på att skriva en biografi över Nehrman stannade vid en dock mycket värdefull uppsats omNehrmans bibliotek och ett föredrag till 200-årsminnet av Nehrmans död.'" Nehrmans rättsvetenskapliga ställningstaganden har behandlats av Almquist (läran om den delade äganderätten),'^ Hägerström(löftes juridiskt bindande kraft),Josefson (Guds lag),-° Jägerskiöld (romersk rätt och naturrätt)^' och Anners (straffrätt).-^ Modéer har sammanfattat forskningresultaten i en utmärkt inledning till faksimilutgåvan av Nehrmans »Jurisprudentia civilis» år 1979. Efter publiceringen av Modéers sammanfattning har jag i korthet behandlat rättssystematiken i Nehrmans systematiska arbeten och vissa delar av hans rättskällelära.^^ Arnell, s. 31 (Carpzov) och s. 229 not e (Wcsembec). Modéer, s. XII f. SBL 12, s. 385-391; se även .Almquist, s. 30—33. SvJT 1938, s. 55 ff. och 298 ff.; SvJT 1939, s. 463 ff.; omtrvckta i .Almquist, s. 177—208. Rättshistoriska studier, I (1951), s. 41-69; SvJT 1969, s. 909-917. Minnesskrift, s. 116-120. Hägerström, s. 571—630. Josefson, s. 169-175. 2' Jägerskiöld, s. 119-123. Anners, s. 131-138. Björne, Nordische, s. 128-133; Björne, s. 72 f., 126, 164 och 179 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=