67 även akademiska alster, somberörde statsrätten, råkade illa ut. Åtgärderna mot Johan Ihre i slutet av 1740-talet och mot Petter Forsskål åren 1759—1760 för dennes dissertation »De libertate civili» / »Tankar omborgerliga friheten» visar hattregimens skuggrädsla, även omundertryckandet skedde under förhållandevis milda former: Ihre förlorade ett års lön. Forsskål fick en varning och hans skrift konfiskerades och förbjöds.'"^ Myndigheterna ingrep också aktivt i den akademiska undervisningen för att bedriva propaganda för det rådande systemet. Efter olika tillfälliga arrangemang grundade slutligen 1761 års riksdag en professur i svensk statsrätt vid Uppsala universitet. Myndigheternas misstro mot den handplockade innehavarens förmåga att sprida »riktiga och sunda åsikter om Sveriges lyckliga regeringssätt» framgår av att denne de facto belädes med skrivförbud: han fick inte författa ett systemi svensk statsrätt utan kanslikollegiets medgivande och inte heller föranstalta disputationer över ämnen, som rörde grundlagarna.'^ Den yttrandefrihet, som infördes genom tryckfrihetsförordningen år 1766, ströps inom kort efter statskuppen år 1772 för att i Sverige återuppstå först år 1810. Gustav III avskaffade helt följdriktigt professuren i svensk statsrätt, och han önskade ingalunda någon rättsvetenskaplig tolkning av den nya regeringsformens ofta avsiktligt dunkla bestämmelser. Man kan inte beskylla rättsvetenskapsmännen för att forskningen i statsrätt i Sverige-Finland låg för fäfot under hela den här behandlade perioden. I Danmark-Norge medgav statsskicket i princip inte någon lagstadgad yttrandefrihet för undersåtarna, och Kongeloven var naturligtvis höjd över all kritik. Det oegentligt somett skrivförbud betecknade val, som0rsted ställdes inför år 1826, har kastat en skugga över enväldets tryckfrihet. Ledningen var i verkligheten dock beroende av den allmänna opinionen, »det opinionsstyrte enevelde» (Jens Arup Seip), och man var därför tvungen att få uppgifter om stämningarna inom(den bildade) allmänheten. I praktiken existerade det trots censur en viss sedvanerättslig vttrandefrihet redan under förra delen av 1700talet, och toleransen växte under Fredrik V:s regeringstid (1746—1766).'^ Struensee avskaffade helt förhandscensuren år 1770, och detta var en reform som inte återkallades efter hans fall. Tryckfrihetsklimatet skärptes dock så småningomunder senare delen av 1700-talet, i synnerhet efter den franska revolutionens utbrott, och en del författare dömdes till landsförvisning enligt en ny tryckfrihetsförordning från år 1799. Först i maj 1814 återinfördes förhandscensuren för alla tryckalster under 24 ark.''' Några direkta undertryckningsåtgärder mot rättsvetenskaplig litteratur är inte bekanta, men ett par juridiska tidskrifter upphörde mer eller mindre frivilligt på 1790-talet för att undgå tryckfrihetsåtal, och radikala jurister hade ingen möjlighet att göra karriär. '■* Dessa processer refereras utförligt av Annerstedt (III,2, s. 219 ff. och 340 ff.). Se Annerstedt 111,2, s. 323 ff. och 357 ff. i'’ Holm, s. 23; Feldb,ek, s. 240. Se närmare Feldbxk, s. 239 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=