43 skåpet till avhandlingarna. I princip var det meningen, att respondenten även hade skrivit den avhandling han försvarade, men det var tidvis ingalunda ovanligt, att disputationens preses var författaren. I allmänhet var det vanligare, att dissertationer pro cxcrcitio var författade av preses, medan pro grat/w-avhandlingarna oftast skrevs av respondenten. För 1600-talets del anser man dissertationerna överhuvud i regel vara skrivna av respondenten.'*' En undersökning av 1600-talets dissertationer är lättare än en analys av dissertationerna under följande sekel, eftersom man under 1600-talet mera öppet redogjorde för författarskapet. Om respondenten eller preses på titelbladet betecknade sig som författare (anctoret respondcns e\\ev auctor et preses), torde man kunna betrakta uppgiften som riktig, men även påståenden i dedikationer, gratulationer eller själva texten har ett bevisvärde. Även i det fall, att respondenten hade skrivit dissertationen, kunde preses’ insats vara betydande. Redan på 1600-talet förekom det också dissertationsscrier: flera avhandlingar somfortlöpande behandlade samma tema. I en dissertationsserie kunde behandlingen av temat sluta t.o.m. mitt i en mening, då tryckarket var fullt, för att ett par år senare fortsätta i en annan respondents namn. I sådana fall är det självklart, att preses är författaren till dissertationerna."- Då det gäller dissertationerna under 1600-talet, blir gränsdragningen mellan dissertationer och övriga arbeten ofta godtycklig. Loccenius’ »Exercitationes» byggde på tidigare dissertationer, liksom också de akademiska Institutionesläroböckerna och samtliga Wexionius’ böcker. De publicerade böckernas förflutna somseparata avhandlingar kommer ibland till uttryck också därigenom, att arbetet indelas i dissertationer och inte i kapitel (Loccenius’ båda »Synopsis»-verk), även omavhandlingarna inte alltid hade tryckts tidigare. Trots detta kan det vara skäl att här sammanfattningsvis behandla de dissertationer, som framlades vid rikets tre juridiska fakulteter fram till och med det stora nordiska kriget. En grundlig innehållsanalys av dissertationerna skulle med säkerhet fördjupa bilden av 1600-talets svenska rättsvetenskap. En sådan är dock här av forskningsekonomiska skäl utesluten, och jag måste nöja mig med en främst kvantitativ redogörelse. De första juridiska avhandlingarna publicerades inte i Uppsala, utan i Stockholm på 1610-talet. Nicolaus Sabancorus (död 1620), senare prokurator vid Svea hovrätt, hade studerat i Jena och där skrivit dissertationerna »De regalibus» (1606), »De justitia et jure» (1609) och »Traetatus de connubiis» (1610), av vilka åtminstone den sista innehöll hänvisningar även till svensk rätt."^ Efter återkomsten till Sverige publicerade han ytterligare ett par arbeten, sc^m till form och innehåll är jämförbara med de akademiska dissertationerna: en stats- "' Sc Malmström II, s. 46. Omförfattarsk.ipet, se även Vallmkoski I, s. XXoch II, s. 93. Sabancorus, De connubiis, Cap. I (»jus Suetieum»). Se även Runeby, s. 113.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=