42 omdöme (»utomordentligt starka indicier talar för Lundius’ skuld») måste betecknas sompåfallande återhållsamt. Man kan också fråga sig, om ens ursäkten, att den nationella myten krävde sina offer också av sanningen,!®^ gäller för Lundius. Hans iver att åka snålskjuts på det segrande karolinska enväldet och hans vana att granska kollegernas dissertationer med förstoringsglas för att kunna misstänkliggöra dem politiskt, förstärker intrycket av en även enligt 1600-talets mått mätt ovanligt renodlad streber och vetenskaplig charlatan, som inte skydde några medel för att förstärka sin ställning. Lundius’ skicklighet somjurist och lärare och hans återhållsamhet t.ex. i fråga omtrolldomsprocesserna förmår föga nyansera helhetsbilden. 109 3.5. Dissertationerna 3.5.1. Allmänt En stor del av den akademiska litteraturen utgjordes framtill början av 1800talet av dissertationer, kortare avhandlingar, av vilka de juridiska skrevs på 1600-talet uteslutande och ännu på 1700-talet huvudsakligen på latin. Dissertationerna ventilerades under preses’ ordförandeskap vid en offentlig disputation, under vilken respondenten hade att försvara avhandlingen mot två eller flere opponenter. Som preses fungerade i allmänhet den professor, till vars lärostol dissertationens ämne hörde. Dissertationerna var av två huvudtyper, de skrevs dels för övningens skull, pro exercitio, dels för uppnåendet av en akademisk grad, pro gradu, pro licentia, pro doctoratu. Den bestämmelse, enligt vilken professorerna skulle publicera årliga dissertationer, dissertationes annuce, förblev däremot en död bokstav, medan man höll mera strängt på stipendiaternas skyldighet att visa sina framsteg genom att disputera. Dissertationerna kunde vara korta, en avhandling i oktav på ett tr\^ckark (16 sidor) var ingen ovanlig företeelse, även omdet förekom omfattande dissertationer i svnnerhet på 1600talet. Någon genomgående kvalitetsskillnad mellan dissertationernapro exercitio ochpro gradu kan i allmänhet inte iakttas. Dissertationerna syftade inte till ett framförande av nya vetenskapliga rön eller påståenden, för vilka man snarare skyggade under oxtodoxins tidevarv. Avhandlingarnas uppgift var snarare att systematiskt redogöra för vedertagna sanningar, försvara dessa mot motståndare och på sin höjd komma med nya argument för den redan tidigare fastställda åsikten. Dissertationerna är därför ett värdefullt material, då man vill ha reda på allmänt accepterade föreställningar under en viss period. Ett klassiskt problem beträffande dissertationslitteraturen gäller författarLindroth II, s. 301. OmLundius’ verksamhet och omdömena omdenna, se .Malmström II, s. 138 ff., i svnnerhet s. 149-151. Omdissertationerna i allmänhet, se t.ex. Vallinkoski I, s. XVII ff., Rosén, s. 201 ff., Lindroth II, s. 30 ff. no lOS
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=