41 Carolus Lundius’ (1638-1715) rättshistoriska huvudarbete är den herostratiskt ryktbara avhandlingen »Zamolxis Primus Getarum Legislator» (1687; ded. t. Karl XI, dikt, förord+212 s.), där inte oväntat Nicolaus Ragvaldi, Snorre och Olof Rudbeck är viktiga källor.'®^ Tidsmässigt var steget från Stiernhöök till Lundius inte långt, men vetenskapligt utgjorde de varandras motpoler. Det sena 1600-talet är den tidpunkt, då den historiska självförhävelsen blev allt markantare för att slutligen stegras in absurdum i Uppsalaprofessorn Olaus Rudbecks påståenden om att Sverige var det försvunna Atlantis och alla folkslags urhem. Rudbecks »Atlantica» var dock acceptabel vetenskap i tidens mening, och hans teser fick ett häpet, men åtminstone delvis positivt mottagande utomlands.Det är emellertid svårt att avgöra, i vilken grad Rudbecks teorier väckte tilltro hos hans samtida ens i Sverige och i vilken grad han gynnades av den allt strängare karolinska censuren. Stiernhöök hade i varje fall varit en kritisk och samvetsgrann forskare, sommed en viss skepsis betraktade den redan av Nicolaus Ragvaldi på Baselkonciliet år 1434 framförda myten om Sveriges storslagna förflutna. Lundius var däremot beredd att helt okritiskt acceptera såväl Nicolaus Ragvaldis teser som sin svåger Olof Rudbecks Atlantis-fantasier. Lundius var dessutomberedd att »förbättra» dessa myter med vilka medel somhelst. Lundius’ »forskningsresultat» har utförligt behandlats i den rättshistoriska litteraturen,•0-'’ och jag nöjer mig här med ett kort referat av hans viktigaste påståenden. »Zamolxis» bygger i rudbeckianismens anda på en kedja av rena gissningar och halsbrytande etymologier (geter = skyter = goter = götar), med vilka Lundius försökte bevisa, att den av Herodotos som Pythagoras’ lärjunge och geternas lagstiftare betecknade Zalmoxis eller Zamolxis skulle ha varit Sveriges första lagstiftare; i detta fall byggde dock Lundius på liknande tankegångar redan hos Johannes Magnus.Ett genomgående drag i Lundius’ vetenskapliga bevisföring var åberopandet av gamla dokument, vars innehåll inte närmare refererades och vilka Lundius vägrade låta andra ta del av. När han någon gång vågade ge andra inblickar i detta »källmaterial», t.ex. genomatt citera sex ord ur ett fragment ur Vigers flockar, som han påstod sig ha i sin ägo, har materialet enhälligt betecknats somett falsarium. Den rättshistoriska forskningen har med en något malplacerad finkänslighet tagit ställning till Lundius’ rättshistoriska produktion, och man har intill senaste tid dryftat, om Lundius framställde sina teorier i god tro eller icke. Lundius’ ovana att hänvisa till okontrollerbart källmaterial och hans metod att radera i handskrifterna för att stöda sina påståenden osv. gör, att Malmströms 107 Sc t.cx. Lundius, s. 2 f. och 35. Sc Lindroth II, s. 297 f. Almquist, s. 163 fl.; MalmströmII, s. 149 ff. Sc Stiernhöök, s. 5 not 1. Sc närmare MalmströmII, s. 146 ff. lO.S
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=