39 den i Strassburg föddeJohannes Schefferus (1621—1679), skytteansk professor i Uppsala, blev aldrig tryckt.^' 3.4. Rättshistorisk litteratur från Stiernhöök till Lundius Loccenius kunde egentligen betecknas också som den svenska rättshistoriens fader, eftersom hans arbeten ofta behandlade även rättshistoriska frågor. Det blev dockJohan Olofsson Dalekarlus (1596-1675, 1649 adlad Stiernhöök) förbehållet att offentliggöra den första vetenskapliga helhetsframställningen av svensk rättshistoria, »De jure Sveonumet Gothorumvetusto» (1672), somi två böcker historiskt behandlade dels processrätten inklusive domstolsväsendet, dels grunddragen av civil-, straff- och kyrkorätten. Stiernhööks framställning torde vara det internationellt bäst kända verket i 1600-talets svenska juridik, och arbetet har ånyo givits ut under detta århundrade i en faksimilutgåva (1962) och i svensk översättning (1981). Man betraktade i tidigare forskning gärna Stiernhöök som en representant för en mera nationellt färgad rättsvetenskap i motsats till den av romersk rätt och europeisk doktrin beroende Loccenius.Detta påstående underlättades därigenom, att litteraturhänvisningar helt saknas i Stiernhööks arbete. Det har dock senare visats, att Stiernhöök, som hade studerat även utomlands, hade god kännedomomjuridikens klassiker och i sitt bibliotek hade verk av författare som Gaill, Schneidewin, Wesenbec, Mynsinger, Vultejus, Cujacius och Grotius.-^ Stiernhööks framställning börjar med ett kapitel om Sveriges äldsta lagar. Kapitlet är intressant därigenomatt det inleddde en mera kritisk tradition i förhållande till de fria fantasier, somsedan slutet av medeltiden hade präglat föreställningarna omSveriges förflutna. Det vore orimligt att jämföra Stiernhööks framställning med senare tiders källkritiska historieforskning. Däremot byggde han sin framställning på en sund skepsis och avstod från det önsketänkande, som var så allmänt i tidens historieskrivning. Stiernhöök försökte t.ex. inte namnge den äldste svenske lagstiftaren, och han utgick från tanken, att den äldsta rätten varit en småningom framväxande sedvanerätt. Han konstaterade torrt omden omhuldade teorin omsvenskarnas lagstiftare Zamolxis: »... det är osäkert, vilka lagar han [=Zamolxis] har skrivit för dem [=geterna], och ännu osäkrare, huruvida geterna hava varit identiska med våra härifrån utvandrade goter»; uttalandet följs av en utförlig argumentering mot teorin omZamolxis som svenskarnas förste lagstiftare.Stiernhöök förmådde naturligtvis inte ta Sc närmare Lindberg, s. 54-57 och Lindborg, Rolf, Johannes Sehefferus oeh naturrätten. Den svenska juridikens, s. 97-143; här; s. 111 ff. Se Almquist, s. 134 ff.; SMK 7, s. 229 f. (Th. }AÅnssov\)-, Jägerskiöld, Stig, Johan Stiernhöök och den romerska rätten. Rättshistoriska studier, IV, Lund 1974, s. 117-132, här; s. 117 f. Jägerskiöld, SvJT 1963, s. 34. Jfr Almquist, Stiernhöök, s. 204 och 214. Stiernhöök, s. 4 ff. Se även Almquist, Stiernhöök, s. 205 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=