25 Hugo Grotius’ »Inleiding tot de Hollandsche Rechts-Geleertheyt» (1631), en framställning av provinsen Hollands privaträtt enligt ett modifierat Institutionessystem, i vilket nya rättsdiscipliner, såsom sjö-, försäkrings- och växelrätt hade inarbetats.'* En även i Norden populär Institutioneslärobok var Georg Adam Struves »lurisprudentia Romano-Germanica Forensis» (1670, »der kleine Struv»), sc')!!! utkom i nya upplagor ännu under senare delen av 1700-talet.'^ Institutionesdelen i Gorpus luris innehöll även straff- och processrättsliga stadganden, och det är därför naturligt, att de nationella Institutionesläroböckerna behandlade alla de rättsområden, som man på denna tid ansåg höra till privaträtten: civil-, straff- och processrätt. Även rättsliga grundbegrepp kunde behandlas inom ramen för framställningen, då den första bokens två första titlar i Institutiones under rubrikerna »De iustitia et iure» (om rättvisa och rätt) och »De iure naturali, gentium et civili» (om naturrätt, folkrätt och borgerlig rätt) kort behandlade bl.a. rättskällorna. Endast tidens statsrätt, vars omfång och innehåll varierade mycket i de olika länderna, förblev utanför dessa Institutiones-läroböcker. Institutionesordningen var dock inte det enda alternativet vid en systematisk framställning av en nationell rättsordning, och även i Norden läste man mera självständiga system. Ett i Sverige-Finland mycket rådfrågat verk var David Mevius’ kommentar till den lybska rätten, »Commentarii in jus Lubecense libri quinque» (1642-1643), i vilket rättsstoffet delades upp i fem böcker (person-, arvs-, obligations-, straff- och processrätt) efter ett modifierat Institutionessystem. Mevius’ system användes inte som sådant av den svensk-finska rättsvetenskapen, medan en samling utlåtanden av den kände straffrättslärde Benedictus Garpzov däremot fick betydelse som en direkt förebild. I »Responsa juris electoralia» (1642) delades materialet upp i sex böcker: L De causa possessionis &proprietatis (omförvärv av besittning och egendom), IL De exceptionibus (om invändningar), III. De processu juris (om rättegång), IV. De executionibus in bona debitorum, et privilegiis debitorum (om utmätning, konkurs och förmånsrätt), V. De contractibus (omavtal) och VI. De successionibus tam ex testamento quam ab intestato, aliisqve miscellaneis (om testaments- och arvsrätt med mera). Aktenskapsrätten behandlades i samband med avtalen. *3 " Grotius’ arbete består av tre böcker; I. »Van de bcginselen der Rechten, ende van der Menschen Recbtelicke Gestaltenisse»; II. »Van Behering» och III. »Van Inschuld». De moderna rättsområdena liar inarbetats i den tredje delen, dvs. obligationsrätten: sjörätt (111:20 osv.), försäkringsrätt (111:24) och växelrätt (111:45). OmGrotius’ Inleiding, se närmareJ. C. Van Oven, Hugo de Groot’s »Inleiding» als Lehrbuch des Römischen Rechts, Studi Koschaker, Milano 1954, s. 269 ff. Se Stintzing II, s. 157 ff. OmMevius’ och Carpzovs svstem, se även Björne, Nordische, s. 103 f
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=