24 100-talet. Gaius’ Institutiones hittades dock först i början av 1800-talet, och förebilden för de nya Institutionesläroböckerna från och med 1500-talet var Corpus luris’ första del, den till lag upphöjda propedeutiska läroboken. I denna Institutionesdel förklarades framställningens grundtanke sålunda: »Omne autem ius, quo utimur, vel ad personas pertinet, vel ad res vel ad actiones» (hela den rätt, somvi använder, rör antingen personer eller saker eller käromål)."^ Tredelningen persona:-res-actiones kom att fungera som huvudindelningen i talrika läroböcker under den nya tiden. Institutionesdelen i Corpus luris var dock indelad i fyra böcker: I. personer och familjerätt, II. saker, sakrättigheter, testamente, III. arvs- och obligationsrätt och IV. skadestånd samt straff- och processrätt. I universitetsundervisningen höll man i början av den nya tiden särskilda föreläsningar över Institutiones och Digesta. Tryckta läroböcker i och kommentarer över romersk rätt blev allt allmännare på 1500-talet, och dispositionen i dessa följde antingen indelningen i Institutiones eller i Digesta i Corpus luris. Även tidens systematiseringsförsök, somframför allt de franska humanisterna idkade, kunde följa indelningen i Institutiones. Hugo Donellus’ privaträttssystem t.ex. följer rätt nära den gamla X-xe-AeXnin^enperson^-res-actiones} Användandet av Institutionesordningen begränsade sig inte till framställningar av romersk rätt. Ar 1544 publicerades tysken Andreas Pernederus’ »Auf Zug vn anzaigung etlicher geschriben Kaiserlichen vvnd des heyligen Reichs rechte, wie die gegenwertiger zeiten inn vbung gehalten werden: in den Titeln vnderschidlich nach ordnung der vier Biicher Kaiserlichen Institution gestelt».^ Redan bokens titel visar, att det är fråga om en framställning av i Tyskland gällande rätt enligt Institutionesordningen.^ Visserligen var denna rätt till största delen romersk rätt (Gemeines Recht). Läroböcker i nationell rätt blev allmänna först på 1600-talet.^ I början nöjde man sig med att komplettera den romerska rättsordningen med den egna rättens ofta spridda stadganden, och först så småningomgick man över till självständiga och systematiska framställningar av den nationella rättsordningen.*^ Dessa framställningars »europeiska» formär Institutionesläroboken. Klaus Luig har som nämnts med hänvisning till benämningarna glossatorer, konsiliatorer och pandektister föreslagit, att man använder beteckningen ’institutionalister’ om upphovsmännen till dessa systematiska läroböcker i nationell rätt.*° Det första betydande verket i denna genre under början av 1600-talet var I 1.2.12. 5 Se närmare Björne, Nordische, s. 96 ff. ^ OmPernederus, se Stintzing I, s. 573 ff. 7 Arbetet, sominte nämns av Luig, är mig veterligen den första framställningen av en nationell rättsordning enligt Institutionesdispositionen. ^ Omden europeiska utvecklingen, se Luig. ^ Luig, s. 66 ff. Luig, s. 75 och 97.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=