23 E. Wolff gav år 1905 ut en rätt bristfällig version, »Riksrådet Johan Skyttes kommentar till stadslagen», och Almquist har i början av 1960-talet givit ut en rättad edition baserad på den enligt honom bästa bevarade handskriften.^ — Även Uppsalaprofessorn Bengt Crusius’ föreläsningar över landslagen (1630) har först av Almquist befordrats till trycket (1927). Skyttes till omfånget rätt anspråkslösa skrift (110 sidor i nutida tryck) består av en kommentar, somföljer texten i sex balkar i stadslagen: konunga-, giftermåls-, ärvda-, jorda-, byggninga- och rådstugubalken. Almquist avvisar de tidigare teorierna, att texten skrivits för undervisningen av Gustav Adolf eller att den var ett förarbete till en revision av stadslagen, och han anser själv, att Skytte skrivit kommentaren för att meritera sig för den nya juris professuren i Uppsala. Detta antagande motsägs emellertid av det faktum, att kommentaren skrivits på svenska och inte på det allenarådande akademiska språket, latin. I själva verket är språket i texten den blandning av svenska och latin, som senare skulle bli så populär bland bildade domare, och somminskade verkets nyttaför obildade läsare. Kommentaren ger annars uttryck för en god förtrogenhet med romersk rätt och europeisk doktrin, och Almquist har omsorgsfullt utrett Skyttes källor. Den tryckta juridiska litteraturen fick en kort blomstringstid från slutet av 1630-talet till 1670-talet. Kanske på grund av att marknaden hade blivit mättad består däremot det karolinska enväldets rättsvetenskapliga litteratur nästan uteslutande av akademiska dissertationer. De första omfattande framställningarna av svensk rätt är inhemska exempel på den europeiska Institutioneslitteraturen och skrevs såväl av akademiska lärare som vetenskapligt intresserade praktiker (3.2.). De svenska juristerna och andra lärda hade nära kontakter med den europeiska naturrätten redan genomatt dess främsta representanter Grotius och Pufendorf hade svensk anknytning (3.3.). Stormaktstidens behov av självförhävdelse fann uttryck i ett kraftigt ökande intresse för det egna landets historia och ett patriotiskt konstruerande av ett storslaget förflutet; detta avspeglade sig också i de första rättshistoriska arbetena (3.4.). Dissertationerna (3.5.) utgjorde emellertid ryggraden i tidens rättsvetenskap, och många mera omfattande arbeten byggde på tidigare utgivna eller ventilerade dissertationer. 3.2. De första institutionalisterna 3.2.1. InstitHtionessystemet Den ännu under vårt århundrade allmänna Institutionesläroboken bygger på en nästan två årtusenden lång tradition, då Gaius’ med denna titel skrivnaframställning av privaträtten, vilken inte ens är den äldsta av sitt slag, är redan från ^ Almquist, Skytte, s. 8. ^ Almquist, Skytte, s. 5 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=