380 de rättslärda, och Montesquieus åsikter kunde inte accepteras, därför att de inte gick att förena med den nordiska verkligheten. Strävan till tekniska juridiska förbättringar parades ofta med en politisk konservatism, så även hos den unge 0rsted. Det är naturligt, att de främsta nordiska rättsvetenskapsmännen bestod av en politiskt rätt homogen grupp regeringstrogna ämbetsmän, eftersom radikaler inte hade utsikt att göra karriär vare sig inom universiteten eller förvaltningen (Gudenrath, Collet). Det är också naturligt, att man avstod från kontroversiella åsikter i läro- och handböcker och i officiellautlåtanden. De fåtaliga mera radikala ställningstagandena kan därför främst hittas i de juridiska tidskrifterna, sominnehåller de första försöken till en egentlig debatt. Vilken betydelse hade då 1600- och 1700-talens rättsvetenskap för rättsutvecklingen i respektive land? Både under 1800-talet och under detta århundrade har man påstått, att det ännu på 1700-talet inte fanns någon förbindelse mellan rättsvetenskap och rättspraxis.** Återigen har man dock jämfört förhållandena med tiden från och med 0rsted. I Sverige var rättskälleläran på 1600-talet åtminstone före enväldet helt internationell, och Svea hovrätt tydde sig till framför allt utländsk doktrin.^ Trots att det fortfarande saknas täckande undersökningar av 1700-talets rättspraxis, i synnerhet i Sverige och Finland, kan man nog våga antagandet, att domarna under detta sekel allt mera tog i beaktande den inhemska doktrinen. Rättskälleläran var visserligen ännu under 1700-talet ganska öppen i praktiken, och även den danska förordningen om ämbetsexamina ger uttryck för betydelsen av tysk-romersk doktrin och (tysk) naturrätt. I det skede, då kravet på en vid rikets egna universitet avlagd ämbetsexamen genomfördes i verkligheten, är det dock antagligt, att domarna började ta i beaktande också den under studietiden inhämtade kursbokslitteraturen i den egna positivarätten. Hoiers och Kofod Anchers rättsencyklopedier, Nehrmans läroböcker, Flesselbergs, Kongslews, Norregaards och Hurtigkarls systemhar med säkerhet påverkat domarnas och lagstiftarnas tänkande, även omkonkreta tolkningsförslag mera sällan kunde hittas i litteraturen. Hedegaards, Brorsons och Flintbergs författarskap är oförklarligt, om inte praktiker köpte och läste deras arbeten. Den största betydelsen hade doktrinen i de fall, då man kan tala om en personalunion mellan rättsvetenskap, rättspraxis och administration. Många danska professsorer, men även Calonius, var medlemmar av rikets högsta domstol. Stampe nådde rikets högsta poster, han var den främste auktoriteten i lagstiftningsfrågor, och berörda myndigheter lämnade knappast obeaktade vare sig hans utlåtanden eller de begärda responsa från den juridiska fakulteten. ■* Nielsen, s. 8; om 1800-talet, se Björne, s. 148. 5 SeJägerskiöld, Stig, Handelsbalkens utländska källor. Lund 1967, passim.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=