379 ställning i den juridiska litteraturen inte meningsfull. Universitetsstatuterna både i Danmark och i Sverige-Finland förbjöd i mer eller mindre kraftfulla ordalag framförandet av nya åsikter och tolkningsförslag eller en kritik av gällande rätt i den akademiska undervisningen i juridik. Teologernas övervakning och i synnerhet den statsrättsliga litteraturens snäva villkor i Uppsala under enväldet visar, att inte endast slutresultatet, utan också argumenteringen var viktig. Rum för personliga åsikter och tolkningar existerade inte. Tryckoch yttrandefriheten ökade så småningomförst under 1700-talet, men även då var censuren tidvis sträng och man beivrade olämpliga åsikter. Av rättsvetenskapsmännen under förra delen av 1700-talet kan man jämföra Nehrman och Hoier, båda elever till Thomasius. Nehrmans produktiva period inföll i sin helhet under frihetstiden, medan Hoier hade att ta i beaktande enväldets växlande konjukturer under Fredrik IV och Kristian VI. Både Nehrman och Hoier har betraktats som förnyare av sitt lands rättsvetenskap, men redan i sina skrifter ger de uttryck för mycket olikartade åsikter. Hoiers rykte som radikal befästs av en del ställningstaganden i hans juridiska arbeten, men tydligen på grund av de svårigheter han råkat ut för, var han mycket försiktig: betecknande är hans konstaterande om tortyren, att man måste nöja sig med vad kungen stadgat. Nerhmans straffrättsliga åsikter är däremot präglade av en sträng kristet-konservativ inställning av 1600-talssnitt, och hans förnyelsesträvanden gällde främst undervisningsspråket och -formerna. De nordiska rättsvetenskapsmännens politiska inställning kring mitten och under senare delen av 1700-talet kännetecknas i det stora hela av en försiktigt reformvänlig konservatism, åtminstone i straffrättsliga frågor. Rättsvetenskapen befriade sig från beroendet av teologin, och den föge radikale Michaelis blev en auktoritet både i Danmark-Norge och i Sverige-Finland. Stampes utlåtanden är i många avseenden typiska för den allmänna inställningen bland nordiska jurister. Stampe var i en del viktiga frågor en reformvänlig och frisinnad jurist, t.ex. då det gällde böndernas ställning eller t.o.m. rasfrågan, men han kunde inte godta mera genomgripande förändringar inom straffrätten och motarbetade öppet Struensees radikalaste förslag. Också övriga rättslärda följde med den europeiska doktrinens utveckling, men var i stort sett nöjda med rådande förhållanden. Ställningstagandena till trolldomsbrottet är återigen ett exempel på den försiktighet, som man visade, då det gällde stadganden i gällande rätt. Beccarias reformförslag och frågan om det berättigade i dödsstraffet ledde aldrig till en egentlig debatt i Norden, eftersom man nästan enhälligt tog avstånd från Beccarias åsikter. Tortyren förkastades öppet först sedan den avskaffats i det egna landet, och först mot slutet av perioden hittar man uttryck för den nva åsikten, att även brottslingar hade ett människovärde (Tengwall, Gudenrath). Tryck- och yttrandefriheten hade ingalunda sina ivrigaste förespråkare bland de etablerade rättsvetenskapsmännen (Schlegel, Orsted). Det rådande statsskicket fann däremot alltid trogna försvarare bland
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=