378 arbete, är uppkomsten av en juridisk terminologi på danska/ svenska. Senast i det skede, då man vände sig till en icke latinkunnig publik, behövde man i allt högre grad också inhemska begrepp, även om det juridiska kökslatinet är en levande verklighet än i dag. Å andra sidan kan just beroendet av den europeiska doktrinen ha fördröjt uppkomsten av en egen rättsvetenskaplig metod och argumentering. Klassificering och systematisering hade säkert en större betydelse i tysk doktrin, eftersom man på detta sätt kunde avgöra, om ett stadgande i romersk rätt var tilllämpligt eller inte. Uppräkning av auktoriteter i stället för egen argumentering var en naturlig följd av tillgången till den utländska litteraturen: det var inte nödvändigt att tänka själv, då man kunde använda sig av andras tankar. Utnyttjandet av romersk rätt och europeisk, främst tysk doktrin var en naturlig förutsättning för uppkomsten av en nordisk rättsvetenskap. Den finländske professorn Heikki Ylikangas har ofta påstått, att rättsliga förändringar inte sprider sig från ett land till ett annat somepidemier eller modeströmningar, utan att de alltid tjänar behoven och avsikterna hos de grupper, som sprider dem.3 Receptionen av utländsk rätt och doktrin i den nordiska rättsvetenskapen under 1600- och 1700-talen är dock inte ett fenom, som skulle behöva en särskild förklaring - ett avstående från utnyttjandet av utländsk rätt hade däremot varit anmärkningsvärt och hade krävt en grundlig utredning. Norden blev en del av den europeiska kulturgemenskapen redan under medeltiden, högre bildning kunde inhämtas endast vid utländska universitet, och studier utomlands förblev en regel ännu efter grundandet av de första nordiska universiteten. Juridiken var internationell ännu under 1600- och 1700-talen: många av Nordens främsta rättsvetenskapsmän var själva utlänningar (Loccenius, Ernst) eller hade fått sin grundläggande utbildning utomlands (Nehrman, Stampe, Hedegaard). Ett besvarande av frågan om de nordiska rättsvetenskapsmännens politiska inställning kräver stor försiktighet för att man inte ska hemfalla åt uppenbara anakronismer. Benämningar som konservativ, liberal, radikal passar bättre på 1800-talets verklighet. Åtminstone då det gäller straffrättens utveckling, torde det emellertid vara berättigat att anställa vissa jämförelser med hjälp av å ena sidan begreppen konservativ eller traditionell och å andra frisinnad eller t.o.m. radikal: Carpzov kan betecknas som konservativ, Thomasius som radikal. Också i detta avseende bör man inte göra för långt gående generaliseringar: den forndyrkande storsvensken Lundius kan i mycket anses vara konservativ, men han hade frisinnade åsikter i häxfrågan; Hedegaard var i många avseenden en traditionalist med förankring i 1600-talets idévärld, men i sin avhandling om tortyren ömmade han för den anklagades rättsskydd och människovärde. Då det gäller 1600-talets rättslärda, är en fråga om en eventuell politisk in- ^ Se t.ex. Ylikangas, Heikki, Varför förändras rätten, Juva 1983, s. 236 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=