377 liseringinomden nordiska rättsvetenskapen— Calonius och ännu 0rsted rörde sig suveränt på alla rättsområden. Däremot bör man notera den småningom framväxande specialiseringen inomvetenskaperna i allmänhet under 1700-talet. På 1500- och 1600-talen är det svårt att tala omyrkesjurister: Olaus Petri var teolog. Rasmus Vinding, vars insatser var avgörande vid förarbetena till DL, historieprofessor utan juridisk utbildning, och vice presidenten i Åbo hovrätt Olof Bure var medicine doktor. Många av 1600-talets rättslärdavar lika mycket statsvetare och historiker somrättsvetenskapsmän: Loccenius, Wexionius och Resen, för att nämna några exempel. På 1700-talet blev rättsvetenskapsmän, somfrån början inriktat sig på en exklusivt juridisk utbildning, allt vanligare. Hoier var fortfarande en mångsysslare, men redan Nehrman, Stampe och Kofod Ancher kan betecknas somyrkesjurister. Kanske är det just bristen på specialisering som gör, att en viss ytlighet och oförmåga till analys är klart märkbar inomjuridiken ännu på 1700-talet — såtillvida är senare tiders kritik berättigad. Ett genomgående drag i såväl lärosom handböcker är en strävan att definiera, klassificera och systematisera, vilket tydligen betraktades som ett uttömmande sätt att behandla olika rättsregler och rättsinstitut. Trots alla hänvisningar till naturrätten som en subsidiär rättskälla skyggar de nordiska rättsvetenskapsmännen för, eller saknar förmåga att tolka dunkla lagstadganden, såsom exemplet på kvinnors rätt att bevittna testamenten (»möjligen, men helst inte») visar. 1600-talets universitetsstatuter anbefallde ett följande av vedertagna sanningar, och ännu i 1700-talets litteratur ersattes en saklig argumentering ofta med en namnförteckning över auktoriteter - det nya är, att man emellanåt började kritisera denna metod. Också naturrätten svek de nordiska rättsvetenskapsmännen. Den dög utmärkt till dekorativa dryftanden omolika rättsinstituts ursprung, men man vågade inte tillgripa samhällspolitiska, »naturrättsliga» argument vid tolkningen av gällande rätt. Mot slutet av 1700-talet började man alltmera tugga omgamla sanningar. Man fortsatte t.ex. att behandla hävd och preskription somtvå sidor av samma fenomen, trots uppenbara svårigheter att hitta gemensamma drag i de två rättsinstituten. Norregaards uppgivna suck om svårigheterna att komma med någonting nytt är betecknande för hela den nordiska rättsvetenskapen mot slutet av 1700-talet. Den ofta noterade övergången från termen lovkyndighed/ lagfarenhet till termen retsvidenskab/ rättsvetenskap i början av 1800-talet avspeglar också en reell förändring i argumenteringen. Trots en viss bristande förmåga till lagtolkning och ingående analys saknar inte 1600- och 1700-talsjuridiken bestående värde. Genomdet massiva utnyttjandet av romersk rätt och den europeiska doktrinen utvecklade man redan genom receptionen av utländsk rätt den ofta primitiva egna medeltida rätten. Genomatt tvinga in de egna spridda stadgandena i den europeiska terminologin och rättssystcmatiken skapade man en grund för en inhemsk rättsvetenskap. En intressant fråga, som bara i förbigående har kunnat nämnas i detta
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=