376 också uppenbart, att man inte fann det nödigt att skriva läroböcker, då en ämbetsexamen kunde avläggas på ett bekvämare sätt än genomstudier. Uttrycket »att ligga vid universitetet» tycks ha varit en realitet i de svenska juridiska fakulteterna under senare delen av 1700-talet. Kraven på domarkåren och domarnas bildningsnivå är en annan viktig faktor för utvecklingen av den rättsvetenskapliga litteraturen. I Sverige ställde man vid grundandet av Svea Hovrätt år 1614 första gången kravet på juridisk utbildning för åtminstone en del av domarna. Hovrätternas uppgift var bland annat att övervaka underdomstolarnas rättsskipning, och de började fästa allt större uppmärksamhet vid underdomarnas kvalitet och utbildning, trots att lagmans- och häradsrätternas vikariatsväsen med s.k. lagläsare fortsatte ända till år 1680.1 Hovrätternas kontroll gjorde, att underdomarnas tjänsteansvar blev en realitet. Varken en rådman, häradshövding eller lagläsare kunde längre döma efter eget tycke, och ansvar utmättes även för okunnighet, vilket bl.a. den senare för sina kommentarer berömde Abrahamsson råkade ut för. Kloots och Rålambs arbeten liksom Abrahamssons och Arnells kommentarer kunde därför vara mycket behövliga för domare utan kunskaper i latin. I Danmark var underdomstolarnas nivå betydligt lägre än i Sverige och Finland. Man klagade långt in på 1700-talet på de socialt lågt stående, dåligt avlönade och ibland inte ens läs- och skrivkunniga birke- och herredsfogdarna.- För sådana domare lönade det sig inte att skriva ens lättfattliga kommentarer, och först mot slutet av 1700-talet, då domarkårens kvalitet hade höjts, började det bli meningsfullt att publicera handböcker och andra arbeten för praktiskt bruk (Hedegaard, Ewensen, Brorson). Till och med på Island fanns det ett behov för bruksjuridik, vilket bevisas av att Sveinn Sölvasons framställning upplevde en andra upplaga. Det har varit vanligt såväl i Tyskland somi Norden att komma med negativa bedömningar omrättsvetenskapens nivå under 1700-talet. Det finns naturligtvis möjligheter till mycken kritik, om man jämför med det följande århundradets rättsvetenskap, men en Savignys eller en 0rsteds förtjänster får inte fördunkla det faktum, att man hade åstadkommit mycket gott redan tidigare. På europeisk nivå kan man tala om naturrättens blomstring och dess gynnsamma inverkan på den positiva rätten, en helt ny syn på straffrättens medel och ändamål under 1700-talet, ett nytänkande inomstatsrätten osv. Också de nordiska rättsvetenskapsmännen följde med denna utveckling trots ofta trängda politiska förhållanden. Liksomså många andra vetenskapsgrenar innehöll 1600- och 1700-talsjuridiken mycket gammalt, och på flerapunkter nådde man på sin höjd ansatser till ett nytt tänkande. Man kan ännu vid periodens slut inte tala omnågon specia- ' Se t.ex. Inger, s. 115 f. ^ TammI, s. 135 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=