IV. Den nordiska rättsvetenskapens första sekel En egentlig rättsvetenskaplig littei'atur uppstår i Norden först under 1600- och 1700-talen. Vid periodens början under 1600-talets första decennier fanns det i Sverige endast några handskrifter, vilkas innehåll kunde betecknas som juridiskt, och i Danmark i stort sett en handfull dissertationer, somkoncentrerade sig på romersk rätt. Vid periodens slut i början av 1800-talet hade man i de båda nordiska rikena en omfattande rättsvetenskaplig litteratur i gällande rätt med läro- och handböcker, samlingar av utlåtanden, monografier och rättsfallssamlingar. Den dansk-norska dubbelmonarkins försprång inomjuridiken kommer till synes bland annat därigenom, att det endast i Danmark-Norge på denna tid hade uppstått en juridisk tidskriftsflora. Såsomredan nämnts i inledningen blev känslan av nordisk genemskap allt starkare mot periodens slut. Nehrman och Kofod Ancher besökte grannriket, Hedegaard använde gärna 1734 års lag som en förebild, och den som jurist visserligen obetydlige Jens Kragh Host var en ivrig skandinavist. Inomden rättshistoriska forskningen upphörde de tidigare trätorna mellan nordiska lärda. Skrivandet och utgivandet av juridiska arbeten kräver ordnade ekonomiska förhållanden och ett någotsånär utvecklat förlagsväsen, vilket delvis förklarar den kvantitativa skillnaden mellan den dansk-norska och svensk-finska litteraturen under den senare delen av 1700-talet. Förläggare är dock intresserade av juridisk litteratur endast omde kan räkna med en viss säker åtgång, och redan därför måste man framhålla universitetsstatuternas och examensförordningarnas betydelse, då det gäller orsakerna till uppkomsten av den juridiska litteraturen. I Sverige och Finland började man skriva läroböcker i svensk rätt redan på 1600-talet, därför att den juridiska universitetsutbildningen ovanligt nog även skulle omfatta inhemsk rätt. Förordningen omjuridisk examen 1736 hade en motsvarande betydelse för den juridiska lärobokslitteraturen i DanmarkNorge. Förordningens ingående bestämmelser om ämbetsexaminas innehåll var normerande för undervisningen, och många läroböcker byggde på föreläsningsmanuskript. Förordningens vidsynthet att grunda en dansk examen för studerande utan kunskaper i latin ledde till att man behövde danskspråkiga läroböcker i såväl dansk och norsk rätt som naturrätt. Den svenska förordningen från år 1749 och dess slapphänta tillämpning är å andra sidan ett exempel på en negativ inverkan. Det kan visserligen ha haft en viss betydelse, att läroboksmarknaden mättad genom Nehrmans produktion, men det är var
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=