374 främst borde använda sig av gamla norska och isländska källor, då norrmän och islänningar varit immuna mot en överdriven nationell stolthet i lagstiftningshistorien. Rabenius ansåg vidare uppgifter i inledningarna till de första skrivna svenska lagarna vara trovärdiga.^^ Calonius hade accepterat kraven på bevisföring, och han gav Nehrman en gliring för att denne utan angivande av källa påstått, att Vigers lagsamling hade bestått av sju flockar.^"^ Calonius var även annars kritisk mot obevisade och svagt underbyggda påståenden. Av den hittade småländska kyrkorätten kunde man ingalunda dra den slutsatsen, att Smålands invånare hade haft även andra lagar, och knappast någon trodde på Hadorphs uppgift omfinnarnas forna lagar, då detta folk hade levt ett nomadliv och icke hade känt till någon skrift före den svenska tiden.Burmans försök visar dock, att man även i en »kritisk» avhandling, som byggde på landskapslagarna och den fornisländska litteraturen, kunde komma till resultat påminnande omen Lundius’ konstruktioner. Jämfört med 1600-talets historieskrivning bygger 1700-talets forskning på en medveten strävan till objektivitet och en begvnnande källkritik, somi allmänhet ledde till en utmönstring av de friaste fantasierna omNordens storslagna rättshistoriska förflutna. Även 1700-talets rättshistoriker var patrioter, men inte i högre grad än t.ex. endel historiker under detta århundrade, och patriotismen visade sig främst i ett hävdande av Nordens och det egna landets egenart på rättens område. Meningsskiljaktigheter försökte man reda upp genom en objektiv argumentering, som baserade sig på de tillgängliga källorna. Sant är dock, att fantasin ännu lämnades ett rätt fritt spelrum och att källkritiken stannade vid ansatser. I detta avseende var 1700-talets rättshistoria, kanske med undantag av Kofod Ancher, helt beroende av tidens historieforskning. Nehrman var på 1720-talet ännu i vissa avseenden en okritisk lärjunge till stormaktstidens historieskrivning, medan Rabenius, Calonius och framför allt Kofod Ancher väl tål en jämförelse med upplysningens bästa historiker. Rabenius, De fatis, s. 51. Calonius, s. 37; jfr. Nehrman, s. 49. Calonius, s. 44 f. 84
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=