364 Burmans prisbelönta »kritiska» avhandling (1792) visar, hur svårt det i själva verket var för ett mera kritiskt synsätt att göra sig gällande. Burman hade en god förtrogenhet med den rättshistoriska litteraturen och han hänvisade till både Rabenius och Kofod Ancher.^^ Burmans framställning är en säregen blandning av nykter kritik och vilda gissningar, och han var själv medveten om att han gjorde ett försök att vrida klockan tillbaka.-^ Burmans utgångspunkt var den dokumenterade likheten mellan nordiska och andra germanska lagar. Han behandlade sakligt olika teorier om orsakerna till detta beroendeförhållande och förkastade dem med rätt övertygande argument. Detta gäller även påståendet omatt landskapslagarna skulle ha fått en stor del av sitt innehåll utifrån först efter kristendomens införande: argumentet var här nämnandet av heciniska lagar i företalet till Upplandslagen och lagmansförteckningen i Västgötalagen.27 Den rätta förklaringen fann Burman i den fornisländska litteraturen, »Nordens trovärdigaste Handlingar», och denna förklaring till att »samma Esprit i Lagar och Stats-författningar har kunnat uppkomma hos så många särskilldta follksslag» var, att Oden, med »samma ärelystnad som en xMahomet» rest genom olika länder för »att med nya inrättningar hos hela Folkslag förvärfva ett odödligt äreminne». »Hvad Scandinavien, och i synnerhet Sverige beträffar, är det naturligt, att efter Oden här slutligen stadnat, skall det finnas hos Oss flere sporr af hans vistande och inrättningar, än i andra länder.»-® Med denna utgångspunkt var det naturligt, att Burman inte kunde godkänna Rabenius’ åsikt om den skrivna svenska rättens sena ursprung. Burman ville »åsidosätta det smickrande i nya meningar, och holla sig vid de Gamlas okonstlade uppgifter», och han grep tillbaka på teorin om Oden som runornas uppfinnare. I frågan omde äldsta skrivna lagarnas ålder är Burmans framställning något dunkel. I vilket fall som helst var det enligt honom klart, att Vigers flockar varit skriven rätt, men: »Sjelfva Formen af Vighers Stadgar föreställer jag mig hafva varit sådan, at de Flukker man förut haft af Oden, innehållande Formulairer och Grundsattser, fått en viss utförlighet och mera Prosaisk Stil; men ändå behollit sitt förra namn...».29 Patriotismen var inte längre lika utpräglad i de rättshistoriska framställningarna, och Calonius anklagacie Lundius för en överdriven nationalismi avhandlingen omZamolxis: »...in opere summa regnat patridomania».-^° Författarnas egen patriotismtog sig i allmänhet mera dämpade uttryck. Nehrman citerade med välbehag Tacitus’ och andras uppgifter om svearnas goda vanor och enkla seder.Somett tecken på svensk patriotismkan man väl också se försöken att Burman, s. 215 och 230. Burman, s. 199 och 215. Burman, s. 199 tf. Burman, s. 202 f. Burman, s. 221 och 224. Calonius, s. 86. -U Nehrman, s. 46. 27
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=