362 6.1. Patriotism... Intresset för rättshistoriska frågor var starkt bland 1700-talets rättsvetenskapsmän. Många arbeten inleddes av mer eller mindre ingående historiska översikter, och dissertationer över ett rättshistoriskt tema var rätt vanliga. Gränserna mellan olika vetenskaper var ännu på 1700-talet vaga, och detta gäller också juridiken och historieforskningen. Lagerbring började sin akademiska karriär somadjunkt i den juridiska fakulteten, och av de av Kofod Ancher uppräknade förtjänta svenska rättslärda (se Inledning) kan Hadorph, Verelius och Ihre knappast betecknas som jurister. Trots det stora rättshistoriska intresset kan endast några lärare i de juridiska fakulteterna anses vara rättshistoriker av facket; här kan främst nämnas Kofod Ancher och i någon mån också Rabenius och Calonius. Det är därför naturligt, att den rättshistoriska forskningen inte nådde längre än historieforskningen i allmänhet, även om man åstadkom mycket av bestående värde. I Sverige-Finland hade man på 1700-talet ingen rättshistoriker av Kofod Anchers format, och de jurister, somförsökte sig på en helhetsframställning av det egna landets rättshistoria (Nehrman, Olivecrona, Rabenius, Calonius), var i mycket beroende av historieforskningens framsteg i allmänhet och följde i första hand Wildes, Ihres och Lagerbrings arbeten. Även Kofod Anchers »Lov-Historie» nämndes ibland som källa av Rabenius och Calonius.’^ De rättshistoriska framställningarnaär rätt kortfattade och ytliga och ingår i Nehrmans och Calonius’ inledningar till civilrätten. Rabenius’ ofullbordade juridiska litteraturhistoria gick ut från en så vidsträckt uppfattning av ämnet, att den utkomna delen i själva verket är en lagstiftningshistoria, som behandlar den hedniska tiden. 1700-talets rättshistoriker hade att ta ställning till det rudbeckianska arvset efter Lundius och den storsvenska forntiden i allmänhet. Man visade ännu ingen tvekan, då det gällde att behandla mycket gamla tider: i Nehrmans och Calonius’ fyrdelade periodiseringar består den första perioden av »Hedendömmet» respektive tiden fram till Ingjald (Illråde) och Ynglingaättens utslocknande,''* och Rabenius komsåsomnämnts aldrig fram till kristendomens införande i Sverige. Oden betraktades av alla författare som en historisk person,'5 men annars var man försiktig, då det var fråga omde äldsta lagarna. Inte oväntat var det närmast Nehrman, som var beredd att acceptera de storsvenska tankegångarna från 1600-taIet. De från Sverige utgångna göterna hade enligt honom stadgat folkvandringstidens germanska lagar, sombåde till innehållet och »offta til ordelagen, hafwa ett ursprung med Swea och Giötha Rikes Rabenius, Dc fatis, s. 51; Calonius, s. 43 och 49. Kofod Anchers »Lov-Historic» citeras också i Tengzi'all/Gestrich (1801), s. 10, och författaren betecknas som en betydande jurist. Nehrman, s. 46; Calonius, s. 33. Nehrman, Processus Civilis, s. 56; Rabenius/J. J. Netzel (1770), s. 11; Calonius, s. 33 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=