361 1760-talet, och under Ove Hoegh Guldbergs regim upplevde man på 1770talet en nationell väckelse, som dock främst riktade sig mot det starka tyska inflytandet i riket.^ Under 1700-talet började man också sträva till sanningens utletande och objektivitet. Här kan nämnas den svenske fc^rskaren Jonas Hallenbergs ord om att en historiker bör anse sig vara utan fädernesland, religion och stånd. Redan Wilde hade betonat, att sanningen måste utletas ur forna tiders handlingar och skrifter och försvaras mot vemdet vara må »til historiska tilförlåtclighetcns bibehållande»: ty omdenna förlcirades, blev historien »ehuru hon eljest utstofferas, såsomen sminkad skiöka».^ Källkritikens betydelse ökade under 1700-talet, och i synnerhet Lagerbring bemödade sig om att drvfta källornas trovärdighet. Han ansåg, att en källas trovärdighet var beroende av dess ålder och att man helst skulle använda sig av samtida källor och dokument. Han motsatte sig framför allt de lösa gissningar och obevisade påståenden, med vilka man i äldre historieskrivning fyllde ut luckor i källmaterialet. Lagerbring var dock bunden av sin tid: han skiljde inte mellan primära och sekundära källor och tänkte inte på att undersöka källornas inbördes beroende.^ 1700-talets källkritik stannade vid ett amatörmässigt användande av sunt bondförnuft — man har talat om sakkritik i motsats till egentlig källkritik.*^ Historikerna kunde med djupgående skarpsinnighet efryfta trovärdigheten i en uppgift hos t.ex. Saxo eller i de isländska sagorna, men ägnade i allmänhet mtc en tanke åt detta materials egentliga värefe som historiska dokument. Hallenberg vågade ännu i början på 1800-talet inte helt bestrida Snorres auktoritet, och den av Snorre framförda teorin om Nordens kolonisering genom Odens och de andra asarnas invandring försvann ur svensk historieskrivning först kring mitten av århundradet.Också i Danmark hade man långt kvar till en kritisk värdering av materialet rörande de äldsta tiderna. Hans Gram 1685—1748) var en föregångare på källkritikens område, men källkritiken blev satt i systemförst i början av 1800-talet, och en av 1700talets mest betydande historiker P. F. Suhm (1728-1798) fann tillräckligt med stoff för att kunna låta sin »Gritisk Historic af Danmark udi den hedenske Tid fra Odin til Gormden Gamle» (1774—1781) svälla ut i fembanef." Först under 1800-talets första decennier började man kritiskt analysera de isländska sagorna.'- *’ Tamm, Patriotische, s. 509 ft. ^ Wilde, Företal. Lindroth III, .s. 684 f. Ilenningsson, s. 2. Lindroth IV, s. 287. " Sc Damsholt, .s. 68; Horstboll, s. 167; EllenJorgensen, s. 219. EllenJorgensen, Studium, s. 43 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=