360 kungen att avhålla sig från inblandning i domstolarnas avgöranden. Kungen hade rätt att benåda, och undersåtarna kunde därför vända sig till honom i hopp om hans mildhet, medan det däremot inte passade sig för kungen att ändra eller skärpa Hojesterets dom.^® Upprätthållandet av rättssäkerheten hade redan under senare delen av 1700-talet blivit en central princip för enväldet. 6. Rättshistoria Historieskrivningen under 1700-talet var fortfarande till sin natur förvetenskaplig, även om ansatserna till källkritik förstärktes. Nyttotänkandet och upplysningen var framträdande också i historiska arbeten. Nyttan av historieforskningen ansågs bestå i, att man genomhistorien kunde lära sig av förfädernas fel. Uppvärderingen av den egna tidsåldern i upplysningens anda ledde samtidigt till en bristande förståele för gångna perioders egenart. Särskilt medeltiden fördömdes som ett mörkt och okunnigt tidevarv, och i nordisk historieskrivningförstärktes denna tendens av en utpräglad aversion mot påvekyrkan.' Historieskrivningen användes under 1600-talet medvetet som ett vapen i kampen för den nationella självhävdelsen både i Danmark-Norge och i Sverige-Finland.2 Även rättshistorikerna deltog i denna verksamhet, men man kan i svensk rättshistorisk forskning på 1600-talet skilja mellan en förhållandevis saklig linje (Stiernhöök) och ett hämningslöst fantasteri ofta med hjälp av medvetna förfalskningar (Lundius; se ovan I 3.4.). Den nordiska historieskrivningen gick under 1700-talet fortfarande i patriotismens och någon gång också i nationalhatets tecken, även om 1600-talets otyglade skryt inte längre förekom. I Sverige-Finland överlevde rudbeckianismen inte stormaktsväldets fall, men några envisa rudbeckianer propagerade för den gamla läran ännu kring mitten av seklet, och något enstaka rudbeckianskt original levde och verkade under den gustavianska tiden.^ Zamolxis och övriga ur antikens litteratur hämtade »svenska» lagstiftare försvann, men man fick en ersättning i den isländska litteraturen: med Eddan som auktoritet betecknade rikshistoriografen Wilde Oden somSveriges första lagstiftare.'' Intresset för den fornnordiska litteraturen medverkade dock till att närma de nordiska forskarna till varandra. Olof von Dalin reds ännu av ett traditionellt danskhat i sina skrifter, medan tidens mest betydande historiker Sven Lagerbring redan knöt intima kontakter med danska historieforskare.^ I Danmark-Norge förstärktes patriotismen på T.ex. Stampe III, s. 449 f. ' Se t.ex. Henningsson, s. 2; Lindroth III, s. 671 och 685. ^ OmDanmark, se EllenJorgensen, s. 122 ff. ^ Lindroth III, s. 643 ff.; IV, s. 312. ^ WfWc, s. 34. 5 Lindroth III, s. 671 och 684.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=