359 då ett regeringssätt »nalkas sin Princip, ... skulle det upplösas och förfalla».-* Denna för dissertationen dock ovanligt rediga argumentering avslutades med ett för författaren typiskt utrop: »Mer än et sannt Regeringssätt kan icke tänkas. Det heter: den högsta Sällhetens».-^ Den berömda maktfördelningsläran, indelningen av statsmakten i den lagstiftande (puissance verkställande (puissance exécutrice) och dömande (puissance dejuger),-^ väckte däremot inget intresse i den nordiska juridiska litteraturen, och inte ens Thorild reagerade på denna lära. Frihetstidens redan på 1720-talet utbildade statsskick kände inte till någon maktfördelning, och Faggot, somförsvarade det svenska statsskicket, ville inte vidkännas något bekantskap med Montesquieu. Faggot ansåg, att »Regerings-Lemmarne» måste inneha både den lagstiftande och den lagskipande makten, och han delade in statsskicken i despotiska, aristokratiska och demokratiska; det på »harmonie och ballance» baserade svenska frihetstida statsskicket hörde inte till något av dessa.Ansatserna till en maktfördelningslära i Regeringsformen 1772 var närmast en läpparnas bekännelse. Det danska enväldet uteslöt redan i princip en maktfördelning, men Montesquieus påpekande, att fursten i de flesta europeiska monarkier överlämnat lagskipningen åt sina undersåtar,-^ gällde i praktiken också Danmark-Norge. Hojesteret fick i verkligheten redan under 1700talet en relativt oavhängig ställning, och i endast två mål desavuerade kungen (Kristian VI år 1731 och 1740) öppet sin egen högsta domstol.-^ Stampe verkade i sina utlåtanden kraftigt för domstolarnas oavhängighet och på detta sätt för maktfördelningslärans tillämpning i Danmark-Norge.-*^ Han betonade upprepade gånger, att de administrativa myndigheterna inte fick blanda sig i domstolarnas verksamhet. Det var inte en amtmands uppgift att ställa frågor till centraladministrationen omlagarnas rätta tolkning eller att ge råd åt domarna, hur de skulle döma.^^ Det kunde kännas somen tung och överflödig formalitet att gå domstolsvägen i stället för att på administrativ väg spärra in en notorisk lösdrivare på tukthuset, men just sådana formaliteter, som ofta verkar vara överflödiga och onödiga, »ere det sikkerste Gierde omDeres Majestarts Undersaatters /Ere, Liv og Gods, og i det Slags Sager, somher gielder om, ere de ligeledes et Gierde omderes Frihed».Stampe uppmanade även Hcmbcrgh/Th. Thorild (1788), s. 5. -- Hcrnhcrgh/Th. Thorild (178S), s. G. Montesquieu, yiV.G. -•* Taggot, s. 92 och 174 t. Montesquieu, XI: b. Se närmare Tamm, Hojesteret, s. 20. Redan Holm betonade (s. 96), att inte ens Montesquieu hade skarpare än Stampe framhållit den betydelse, somden dömande maktens avskiljande från den lagstiftande och den verkställande hade för friheten. Se även Tamm, Hojesteret, s. 17 f.; TammI, s. 183 f. och 191 fl. T.ex. Stampe II, s. 738 f. T.ex. Stampe III, s. 95 ff. Utlåtandet in extenso:TammI, s. 193 ff.; se även ovan (4. 2., not 53).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=