357 och om den s. k. lagstiftningsvetenskapen/ Montesquieus »Facilitet in Criminalibus» (mildhet i straffrätten) var däremot inte ägnad att väcka förståelse bland de nordiska rättsvetenskapsmännen (se ovan 3.2.), och också Hedegaards första hänvisning till den »illustre» Montesquieu utmynnade i ett avståndstagande från dennes åsikt, att sodomin skulle försvinna, om den bemöttes med förakt i stället för straff.^ Många av Montesquieus statsrättsliga åsikter var intressanta, men också obekväma för de nordiska juristerna, som hade att försvara en verklighet långt från Montesquieus ideal. Sombekant indelade Montesquieu regeringsformerna i republiken med dygden, monarkin med äran och despotin med fruktan somledande princip.*^ Monarkin definierades som ett statsskick, där monarken utövade sin oinskränkta makt, men dock enligt bestående lagar, medan i en despoti en person regerade enligt sin vilja och sina nycker.Montesquieuansåg också, att det rådde endast en gradskillnad mellan en (oinskränkt) monarki och en despoti: makten var densamma, men i en monarki besatt fursten större insikter och hans ministrar var skickligare och mera erfarna än i en despoti." Enligt Montesquieus definition borde det inte ha varit svårt att betrakta det dock på en grundlag, Kongeloven, baserade enväldet som en monarki, men trots detta ansåg man det i Danmark-Norge vara värt mödan att försvara sig mot aldrig uttalade beskyllningar, att riket var en despoti.Kofod Anchers år 1756 utkomna »De indole juris privati pro habitu imperii Danico-Norvegici» är helt och hållet en uppgörelse med Montesquieus åsikter. Trots sin sympati och beundran för Montesquieu ansåg Kofod Ancher, att tankarna i »L’esprit» var politiskt farliga för det danska enväldet. Kofod Ancher skrev på latin för att nå en internationell publik," och i dedikationen till Fredrik V fördömde han Montesquieus lära i mycket starka ordalag somett uppenbart, fruktansvärt och brottsligt misstag {error manifestus, atrox atque impius). Redan i början av Kofod Anchers avhandling framgår huvudsyftet med skriften, nämligen att bevisa, att Danmark-Norge var en absolut monarki och inte en despoti." Montesquieu hade misstagit sig beträffande den absoluta monarkins natur. Monarkins oinskränkthet hörde till själva monarkins begrepp, och indelningen i inskränkta och oinskränkta monarkier användes av bekväm- ^ Tamm, Retsvidenskaben, s. 102 ff. ^ Hcdegaard, 3. Forsog, s. 59 f. Montesquieu, III: 3, 6 och 9. Montesquieu, WV.l. " Montesquieu, III; 10. Sc närmare Holm, s. 90 ff. Även recensenten av Kofod Anchers bok i Efterretninger 1756 framhöll (s. 508), att Montesquieu nog inte hade tänkt på Danmark, men att hans ställningstagande var »desto meere farligt, skadeligt och stridende imod vort Fa:dcrnelands almindelige Velfarrd, som hans velbekicndte Veltalenhed og Anseelse let kand, ved en ubetamkt Hoyagtelse og Biefald, indprente den studerende Ungdomet forudfattet Ilad imod Regicringen». Holm, s. 43. Kojod Ancher, De indole, s. 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=