355 Dc nordiska rättsvetenskapsmännen förkastade allmänt användandet av tortyr - men ofta först sedan denna redan blivit avskaffad i det egna landet. I Danmark vågade sig dock redan Hoier på en försiktig kritik av gällande praxis. De, som inte ville (Hesselberg och Nehrman) eller kunde (Hoier och Sevel) helt fördöma tortyren, begränsade sin kritik till metodens osäkerhet som bevismedel. Inställningen till tortyrens tillåtlighet i Nehrmans framställningbefäster bilden av författaren som en konservativ jurist, vars intresse för nya idéer närmast gällde undervisningsmetod och sätt att argumentera. Den mera kritiska inställningen i Sverige och de skarpa angreppen på tortyr i synnerhet i dissertationen under Colling från år 1770 var möjliga, eftersomman främst angrep den fördärvliga och egentligen lagstridiga praxis somuppstått. Även Calonius betonade ju, att tortyren i Sverige-Finland aldrig baserat sig på lag, och grannrikets rättslärda (Hedegaard) kunde utan kännedomomsvensk praxis förledas att tro, att det verkligen inte förekomtortyr i Sverige-Finland. Uttalandena i Collings och Calonius’ dissertationer behöver dock inte tolkas som enbart opportunistiska, utan snarare somett uttryck för en markant svängning i åsikterna. Medan man tidigare på sin höjd tvivlade på tortyrens tillförlitlighet och medan domstolarna ännu på 1770-talet ansåg sig behöva någon formav fysisk påtryckning, började man i litteraturen i upplysningens anda främst betona det omänskliga och förnedrande i tortyren, detta i vissa fall även i DanmarkNorge, där tortyren återinförts efter Struensees fall. Då man fördömde tortyren, bekymrade man sig inte med att analysera, varför detta fördärvliga bruk uppkommit, utan nöjde sig med allmänna betraktelser över förgångna tiders barbari. Endast 0rsted tycks ha insett, att tortyren var en följd av den legala bevisteorins brister. Han konstaterade i förbigående i sitt försvar för den fria bevisprövningen, att kravet på två vittnen ledde till att de farligaste förbrytarna nästan alltid undgick lagens hämnd, om man inte fick använda tortyr för att pressa framen bekännelse. 5. Statsrätt: Montesquieu i Norden Det egna landets positiva statsrätt var ett brännbart ämne i de båda nordiska rikena ännu på 1700-talet, och de få framställningarna i detta ämne var mycket ytliga och försiktiga. Den s.k. allmänna statsrätten, dvs. en framställningav statens ändamål och olika statsskick samt dessas för- och nackdelar, ansågs dock utgöra en del av naturrätten, och behandlingen av också denna statsrätt hörde därför till juristernas uppgift. De nordiska rättsvetenskapsmännen måste därför också ta ställning till Montesquieus tankar, bl.a. indelningen av de olika regeringsformerna och den berömda maktfördelningsläran. Charles de Secondat Baron de la Bréde et de Montesquieus (1689-1755) omJA 13 (1807), s. 197. 109
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=