354 ren. »Retfxrdigheden, Billigheden od Menneskekierligheden tale hoit mod saadant österländsk Bud. Tingens Natur tilsiger endog, at ingen bor tvinges til at foretage noget til sin egen Skade.»*°^ Därmed tog Brorson även avstånd från de olydnadsstraff, somanvändes förutomden egentliga tortyren. Brorson prisade huvudprincipen i DL, sominte tillät tortyr, och han förklarade öppet, att lagstiftaren »ikke ... vxret heldig», då han tillåtit tortyr i undantagsfall. Lagstiftningen efter DL kritiserades, i synnerhet upprättandet av »et redselfuldt Inqvisitions-Tribunal» i Köpenhamn, medan Struensees upphävda förordning från år 1771 berömdes för dess »vise og retferdige Grundsjetninger».'®"^ Brorson gick inteså långt, att han skulle uppmana till obstruktionmot lagens stadganden, men han gjorde allt för att förhindra bruket av tortyr. Undantagsfallen i DL borde tolkas mycket restriktivt, och endast användas vid »allerstorste Formodninger» mot den anklagade. Då DL inte bestämde arten av tortyr, krävde »Retf^erdigheden og Menneskekierligheden» att man brukade den största mildhet. De »forskiellige og kunstige Arter af Tortur, som til Menneskelighedens Vanzere i andre Lande opfandtes», kunde inte tillämpas vid dansk-norska domstolar, somendast fick använda »simple Hug». Tortyr fick inte användas utan rättens utslag och fick verkställas först, då ett överklagande förkastats och beslutet fått laga kraft. Då man brukade använda särskilda kommissarier för att döma i mål rörande crimen majestatis, var dessas myndighet helt beroende av fullmakten och de fick inte använda tortyr utan ett uttryckligt bemyndigande i denna.Reskriptet 23.9.1735 om tortvr vid undersökandet av silverstölder i Kongsberg förklarades inte kunna tillämpas, då reskriptet inte kunde återfinnas i kansliet! Tortyrens aktualitet ännu under 1800-talets första decennier kommer till synes också i den isländska juridiska litteraturen. Landsyfirréttins ordförande Magnus Stephensen skrev i en kort artikel, »Pining til Sagna» år 1824, att han som svar på förfrågningar till domstolen alltid meddelat, att alla hot mot eller en hård behandling av anklagade var förbjudna på Island. Man kunde inte heller tillämpa ett kungligt brev från år 1795, enligt vilket en tredskande anklagad kunde sättas på vatten och bröd, dels då brevet aldrig kungjorts på Island, dels då fängelse på vatten och bröd helt förbjudits på Island genomett kungligt brev från år 1808. Magnus Stephensen ansåg vidare, att domare och andra myndigheter överhuvudtaget inte borde använda hot eller våld i sin ämbetsutövning, utan att de borde vara allmogens milda och rättvisa fäder.Även Magnus Stephensen uttalade sin avsky i allmänhet mot tortyren, som dock på hans tid skall ha avskaffats, utomav turkar och tvranner.'°^ Brorson, DL 1. Bog, II, s. 197. Brorson, DL 1. Bog, II, s. 197 och 201 f. Brorson, DL 1. Bog, II, s. 201. Brorson, DL 1. Bog, II, s. 204. Stephensen, Klaustur-Pösturinn 1824, s. 186 f. Stephensen, Klaustur-Pösturinn 1824, s. 184. 103 105 106 107 108
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=