352 uteslutande av varje möjlighet till böter, och envar borde ha rätt att väcka åtal oberoende av den allmänna åklagarens vilja eller privat förlikning. Även i eiissertationen »De legibus duris» (om stränga lagar, Colling/ Joh. Petr. Bremer, 1779, 14 s.) betraktades det svårare fängelset uttryckligen som en formav tortyr. Författaren påtalade i synnerhet det godtyckliga i förfarandet. Det berodde på domarens kunskap eller brist på sådan, om en anklagad betraktades som starkt misstänkt, domaren avgjorde innehållet i begreppet »varsamt», och t.o.m. straffet för tortyr var obestämt: »plickte som saken är til». Man måste därför tacka kungen, för att han hade beslutat omförstörandet av alla pinorumoch -v'erktyg.^' I »De confessione propria» (om egen bekännelse, Hernbergh/Joh. Fredr. Elfstrand, 1783, 10 s.) tackades lagstiftaren för avskaffandet och kriminaliserandet av all tortyr i Sverige. På grund av dissertationens tema framhöll författaren särskilt, att metoden var oduglig för utletandet av sanningen och att en under tortyr frampressad bekännelse saknade allt värde. Calonius’ dissertation »De elicienda in foro criminali reorumconfessione» (om att locka de anklagade till erkännande i straffprocessen, resp. Fr. W. Krogius, 1790) behandlade även tortyren ingående. Också i detta avsnitt briljerade Calonius med sin omfattande beläsenhet, och i motsats till både äldre och nyare författare räknade han Thomasius till dem, som hade accepterat tortyr, eftersom det var respondenten, som hade skrivit den berömda dissertationen mot tortyr år 1705, och Thomasius själv senare tog avstånd från respondentens åsikter.Calonius behandlade utförligt den europeiska doktrinen, och han motsatte sig uttryckligen den av t.ex. Sonnenfels företrädda meningen, att tortyr kunde tillåtas i vissa fall för att avslöja medbrottslingar eller stöldgods. Enligt Calonius borde man vara tacksam för att leva i ett land, vars lagstiftning inte ens i forna dagar hade tillåtit tortyrmedel; Nehrman hade härvid tolkat ett stadgande i landskapslagarna fel. Calonius var även annars ytterst kritisk mot Nehrman. Det kungliga brevet av år 1724 borde inte citeras somett exempel på gällande rätt, utan som ett exempel på ett avvikande från både lag och meningen med all rättsskipning i allmänhet, för att sådana skamfläckar skulle bli sällsyntare: man borde leva enligt lag, inte enligt (dåliga) exempel. Det svårare fängelset ansåg Calonius vara »en skugga av tortyr» {tortures umbra). Domarna tog tillfället i akt och tolkade stadgandet så, att det berättigade dem att spärra in misstänkta i mörka, smutsiga och underjordiskafängelser och pina Colling/C. Fr. Hielm(1770), s. 2 ff. Colling/J. P. Brémer (1779), s. 10 f. Hernbergh/J. Fr. Elfstrand (1783), s. 7 t. Calonius, Opera omnia II, s. 301 not Även i de tidigare dissertationerna räknades Thomasius till tortyrens motståndare; se Fick/J. Ol. Omnberg (1757), s. 10; Colling/C. Fr. Flielm(1770), s. 4. Se Calonius, Opera omnia II, s. 300 ff. och 303. OmCalonius’ inställning till tortvren, se även Wrede, s. 170.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=