351 kunde man bygga på en tradition från 1600-talet. Endast en dissertation under Loccenius, betecknande nog ommajestätsbrott, innehåller ett neutralt omnämnande av tortyren somsista utväg.I övrigt fördömde man upprepade gånger i nästan likadana, tydligen från romersk rätt hämtade ordalag metoden på grund av dess osäkerhet.Olaus Petris domarregler upprepades gärna somett argument mot tortvren.^^ Även Kloot hänvisade till domarreglerna, och han angav, att den som bevismedel otillförlitliga tortyren inte längre användes i Sverige. I en dissertation under Reftelius »De confessione rei legitima in causa criminali» (resp. Jac. Sjösteen, 1730, 62 s.) var författaren bl.a. med hänvisning till ett brev av Karl XI starkt kritisk mot bruket av tortyr. Han måste dock medge, att de rättslärda i allmänhet accepterat tortyren, även om de inte kunnat förneka det skadliga och osäkra i metoden.Författaren pläderade närmast för vissa begränsningar: svårare former av tortyr kunde tillåtas endast vid de grövsta brotten och endast om det fanns ytterst graverande indicier, detta för att inte bevisföringen skulle bli svårare än själva straffet.Även i en dissertation för Fick, »De quarstionibus I» (resp. Joh. Ol. Omnberg, 1757, 10 s.), kritiserades tortvren i allmänhet, och författaren, tydligen respondenten, konstaterade, att redan enligt gudomlig rätt måste en fällande dom baseras på vittnen och skäl och inte på tortyr. I svensk rätt uppmanades domaren redan på 1600-talet att lämna ovissa mål på framtiden. Författaren refererade slutligen förbuden mot tortyr i 1734 års lag.^"^ En flammande appell mot tortyren inklusive det svårare fängelset finner man i den ovan nämnda collingska dissertationen om värjemålsed från år 1770. Fandets befolkning kunde enligt författaren vara tacksam över, att det friare regeringssättet och överhetens och folkets kärlek till friheten hade lett till, att man i Sverige-Finland använde tortyr åtminstone i mindre grad än annorstädes. Ännu tacksammare kunde man vara, ombestämmelsen omdet svårare fängelset »förpassats till libyerna och indierna»; denna bestämmelse uppeggade till judiciell fräckhet och obetänksamhet, så att den misstänkte förlorade livet eller åtminstone allt hopp om att återfå sin hälsa. Författaren nämnde lagstiftarens förbehåll omatt det svårare fängelset borde tillämpas med varsamhet, men han fruktade, att inskränkningen hade förvrängts och hamnat ur bruk. Författaren kom med ett mycket radikalt förslag: de slappa domare, som använde tumskruvar och andra hemliga tortyrmedel, borde straffas enligt ins talionis med Locccnins/Joh. Stalbansk (1638), Th. XIV. Crusius/Ol. Bxrlingh (1629), Th. LXIX; Loccenius/Henr. Höghusen (1647), Th. LXIII; Åkerrnan/And. Sn-anwall (1668), p. Åkerman/Joan. Oherius (1673), Cap. IV § IV. Loccenius/hlenr. Hoghuse?i (1647), Th. LXIII; Åker>nan/And. S^'anwall (1668), p. V. ***> Kloot, Processus, s. 46 tf. Reftelius/Jac. Sjösteen (1730), s. 30 It. **** Reftelius/Jac. Sjösteen (1730), s. 40. S'* Fick/J. Ol. Omnherg (1757), s. 12 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=