350 samme», men bruket kunde inte klandras »siden det af Kongen er authoriseret og approberet». En kritik av tortyrens bevisvärde kunde i själva verket innehålla ett utdömmande av hela metoden. Ett fakultetsutlåtande skrivet av Sevel visade tydligt, att tortyren var helt värdelös ur bevissynpunkt. Målet gällde en för barnamord dömd piga, somkrigsrätten även dömt till tortyr, då den dömda i några av sina varierande bekännelser angivit sin husbonde, en löjtnant, som medbrottsling. Krigsrätten åberopade dessutom, att tortyren var tillåten även enligt DL 1-20, då pigan dömts till döden. Sevel gav sig inte in på några moraliska betraktelser över tortyren, utan han ville förkasta krigsrättens domomtortyr på rent bevistekniska grunder. Sevel påpekade, att man i Danmark alltid ansett tortyren vara ett farligt bevismedel, därför att man genom tortyren inte kunde påverka den torterades vilja, så att denne endast kunde säga sanningen, utan »meget meere skiller ham ved sin frie Villie og tvinger ham til at lyve sig selv og andre alt det paa, man vil begiere, for at slippe fra videre Piine». I det aktuella fallet kunde tortyr inte tillåtas, då barnamord inte förutsatte medhjälpare, utan tvärtomvar ett brott, somvanligen begicks i lönndom. Tortyr av pigan var dessutom helt meningslös. Under tortyren kunde hon antingen beskylla eller frikänna sin husbonde. Fritog hon honom, var de indicier som man hade mot honominte därmed upphävda, och belastade hon honom, var det ändå inte något bevis.Sevel tog också ställning till frågan, om löjtnanten själv kunde torteras. Han fann detta omöjligt: löjtnanten var inte dömd, och enligt dansk rätt kunde man inte fylla ut ett halvt bevis med tortyr. Sevel påpekade också, att det i detta fall rörde sig om en officer, somförutomvanhedern av tortyren också kunde »miste sin Helbred, og derved blive udygtig til Hs. Majestets Tieneste».^° Ännu i ett rätt sent skede fördömde man tortyren i dansk-norsk doktrin främst på grund av metodens osäkerhet. Dons nämnde överhuvudtaget inte tortyren, men han framhöll det otillförlitliga i den anklagades egen bekännelse i brottmål; den borde åtminstone vara skedd inför rätta, »omnoget derpaa skal reflecteres».^* Hurtigkarl, som annars inte ifrågasatte gällande stadganden om tortyr, tillät sig dock den kommentaren, att »man vel ikke synderlig kan forlade sig paa den saaledes afgivne Förklaring», och han var beredd att enligt tysk-romersk process godkänna ett efterföljande nekande inför rätta. 77 I den svenska dissertationslitteraturen behandlade man rätt ofta användandet av tortyr, med ovan nämnda undantag alltid i mycket negativ anda. I detta fall Hoicr, Collegium, s. 189. Stampe-Sevel, s. 289 ff. Stampe-Sevel, s. 291 ff. Stampe-Sevel, s. 295 f. Dons IV, s. 285. Hurtigkarl IV, I, s. 400. 77
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=