348 också hade lett till syndafallet.^'* Tortyren var en omänsklig uppfinning, som hade varit helt okänd ännu i Mose lag och som alla förnuftiga människor var eniga om att anse som »noget uretfa:rdigt, barbarisk og stridig imod menneskelig, mere imod christelig Kierlighed og Lemfa:ldighed».^-‘’ Tortyrenvar ett verkligt straff, hårdare än t.o.m. dödsstraffet, och även så orättvis därför, att man aldrig hade bekymrat sig om att ge någon ersättning åt dem, som trots tortyr befunnits vara oskyldiga.*^*’ Tortyren kunde inte heller betraktas somett nödvändigt ont, då grova brott var allmänna även där man regelbunciet använde tortyr.'’^ Hedegaard betonade i synnerhet tortyrens otillförlitlighet sombevismedel. »Et meget sikkrere, beqvemmere og lovligere, skiont tillige moysommeligere, kunstigere og vidtloftigere Middel er det, ved adskillige og ofte igientagne Sporsmaal at sette den Anklagede paa Prove, saa at han omsider, naar han vil folge Logn, bliver saa indviklet derudi, at han tilsidst forraader sig selv...». Han medgav, att denna metod krävde »en stor Skarpsindighed; et hurtigt Begreb, hastige og uformodede Indfald; en noie Opmerksomhed».^'* Sverige anfördes som ett föregångsland, då det gällde avskaffandet av tortvr. Bestämmelsen om »svårare fängelse» innebar enligt Hedegaard, att tortyr var förbjuden t.o.m. i mål rörande majestätsbrott. Trots sin starkt negativa inställning till tortyren vågade Hedegaard inte kritisera gällande dansk rätt. Han försökte tvärtomsläta över bestämmelserna omtortyr i vissa fall och försvarade demmed att man inte använde tortyren för att tvinga fram en bekännelse, utan endast för att få reda på medbrottslingar. Med hänvisning til Hoier ansåg Hedegaard dock, att man inte fick använda tortyr vid varje misstanke omsammansvärjning.^' Förhörsmetoderna på Stokhuset var inte tortyr, då de »ikke gaae videre, end til den saakaldede Pohlske Buk, eller saavidt, at nogen derved skades paa Liv, Lemmer og Helbred».^- Enligt Nehrman hade tortyren »aldrig varit så brukelig här i Swerige som i andra Riken», och man kunde finna spår av den närmast i landskapslagarna och domarreglerna. Han konstaterade vidare under hänvisning till Grevius, Wiederholdt och Thomasius, att en genompina framtvungen bekännelse »äger föga witsord, så at nyttan som torturen stundom haft, icke kan anses wara så stor som thess grymma missbruk». Nehrman redogjorde för stadgandet i RB Hedegaard, 12. Forsog, s. 149. '’5 Hedegaard, 12. Fors0g, s. 151 f., 154 och 170. Redan Thomasius (Cap. II, § 6) hänvisar till att tortyr är okänd i bibeln. Hedegaard, 12. Fors0g, s. 163 och 166 t. Hedegaard, 12. Fors0g, s. 173 f. Hedegaard, 12. Forsog, s. 156 ff. och 171 ff. Hedegaard, 12. Forsog, s. 179 f. Hedegaard, 12. Forsog, s. 197 f. Hedegaard, 12. Forsog, s. 190 f. Hedegaard, 12. Forsog, s. 193 t.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=