347 sätta, att tortyr fick tillgripas endast efter kunglig resolution;^° oklart är, om detta även gällde redan dödsdömda förbrytare. - Ännu Viborg, somskrev det straffprocessrättsliga avsnittet i Norregaards system, redogjorde för gällande stadganden omtortyr utan kommentarer. Ett öppet försvar för tortyren hittar man något oväntat i den tieiigare omtalade (3.3.-3.4.) dissertationen för Christiernin, i vilken författaren å andra sidan av rättssäkerhetsskäl krävde domarens strikta bundenhet vid lag. Författaren förkastade med namns nämnande Becearias skäl mot tortyren, och han ansåg, att användandet av tortyr i långt mindre grad väckte allmän förargelse än det, att grova förbrytare lämnades ostraffade. Tortyr kunde dock tillåtas endast efter lagens tydliga förordnande och överciomarens prövning, om det fanns indicier och den anklagade själv gjort sig misstänkt genomsitt uppförande eller sin uppenbart falska bekännelse. En »oskyldigt pinad» borde också »njuta någon ersättning och offentelig uprättelse af det allmänna». Det bör märkas, att författaren med hänvisning till Nehrman (se nedan) satte gränsen för tortyr så, att man inte borde den »mera hädan efter en härtils, aldeles afskaffa», m.a.o. att bestämmelserna om det svårare fängelset och frihetstidens praxis fortfarande skulle följas. Trots detta måste nog följande uttalande, liksom åsikten om det förkastliga i all lagtolkning (3.4.) betecknas somverklighetsfrämmande: »Man lärer ock hafva få exempel att upte af oskyldiga, som genom plågor äro tvingade till ogrundade bekännelser... Det är och förblifver alltid svårare för en bråttslig, at lida Torturen, medan et upvaknadt och oroligt samvete honom tillika anklagar; än för den, somSamvetets frikännande tröstar och gör frimodig, samt öfver oförskylta plågor endast förargad. (!) Den senare stärkes altid af den angenäma försäkran, att hans oskuld ofelbart blifver uppenbarad, och med allas medlidande ansedd.»^- Hesselberg, Hedegaard och Nehrman hörde till dem, som följde den officiella linjen: tortyr var visserligen av ondo, men den kunde tillgripas i vissa fall. Enligt Hesselberg var tortyr »en usikker Maade at utlede Sandheden paa», och den användes endast, när bevisen var så starka, att endast den anklagades egen bekännelse saknades. Hesselberg refererade utan kommentarer de fall, då man enligt lag kunde tillgripa tortyr, och han berättade, att militären dessutom använde s.k. Polske-Buk (tumskruvar, fastspännande på träbock och rosenkrans, dvs. skruvjärn runt pannan). Hecfegaard behandlade utförligt tortyren i en avhandling från år 1763. Han hade tydligt tagit intryck av den äldre upplysningen under Thomasius, då han framförde även religiösa betänkligheter mot bruket. Roten till det onda var människornas strävan att veta mera än vad som stod i mänsklig makt, vilket Sc Sveinn Sölvason, s. 464 och 506. Narregaard VI, s. 190. Christiernin/D. M. Dtcdrichson (1772), s. 38 f. Hesselberg, s. 555 t. Enligt Ussing (s. 58) sk.i Polske Buk h.i kommit ur bruk på 1750-talet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=