346 olika domstolars ansökningar om att få sända misstänkta till att »examineres» (förhöras under tortyr) i inkvisitionskommissionen i Köpenhamn, och han tycks i vissa fall ha betraktat hela frågan somett rent förvaltningstekniskt problem. Han förordade t.ex. Köpenhamns magistrats ansökan att fä sända ett mål om falskspel till inkvisitionskommissionen under förutsättning, att man pä grund av det ökade arbetet avlönade ett nytt biträde till auditören i kommissionen.^"* Stampe kunde dock beteckna tortyren som ett »forhadt og gyseligt Middel», och han var inte alltid beredd att tilläta tortyr utöver de i lag stadgade fallen. Dä en målsägande, en norsk bonde understödd av vicestäthällaren, ansökte om tortyr av en tjuv, som var beredd att underkasta sig straffet (käkstrykning och brännmärkning), men vägrade att avslöja var tjuvgodset var för att senare kunna använda det, ansåg Stampe, trots sin uttalade sympati för supplikanten, att ansökan borde förkastas. Stampes inställning till användandet av tortyr framgår också av att Sveinn Sölvasons ohöljt positiva framställning av tortyren baserade sig enligt författarens uppgift förutom pä Carpzov även pä Stampes kollegium.Sveinn Sölvason analyserade den pä Island gällande, med DL 1-20 likalydande NL 1—18, och han ansåg, att tortyr kunde användas mot en dödsdömd brottsling t.ex. för att fä denne att erkänna andra ännu grövre brott, ange medbrottslingar eller uppge, v^ar rängodset fanns. Redan Snorre hade berättat om tortyr, som alltså hade gamla traditioner pä Island, och den i tysk-romersk rätt omstridda frågan, om även adliga och präster kunde torteras, var inte något problem i Danmark-Norge, där alla anklagade kunde dömas till döden. Sveinn Sölvason redogjorde med nästan förtjust utförlighet för alla formaliteter vid användandet av tortvr och konstaterade, att dessa (även upprepad tortyr) vid behov borde användas pä Island, dä den anklagade annars »lettelig kunde gaae fra sin giorte Bekiendelse igien».^^ Närmast av ändamälsenlighetsskäl avrådde Sveinn Sölvason frän att hota med tortyr i rätten, dä tortyr under själva rättegången var förbjuden. »Muelig kunde det virke noget hos et ungt og blodhiertet Gemvt, men hos en anden igiennemgangen og hxrdet Misda:der ikkun Spot og Foragt».5S Å andra sidan nämnde Sveinn Sölvason, att ett giltigt erkännande enligt NL 1-15-2 borde ske utan »Void og Tvang»,^'’ och han tycktes förutdet er i sig noget stort at tilstaae en hoi 0vrigheds Person, ved cn blot Resolution, som ikke kan paaankes eller underkiendes, at tr.rde i Actors, Defensors og samtlige Dommers, i alle Instantzer, deres Sted.» Stampe III, s. 97 (25.7.1760). Stampe I, s. 374. 55 Stampe IV, s. 4G5 {l\.7.\765). 5^ OmCarpzovs inställning till tortvren, se Carpzov, s. 152 ff. Sveinn Sölvasons arbete är, med undantag av en 1600-talsdisscrtation i Soro (ovan 1 4.4.), det enda exemplet på en helt positiv inställning till tortyren i dansk-norsk doktrin. 5^ Sveinn Sölvason, s. 504 ff. 5** Sveinn Sölvason, s. 465. 59 Sveinn Sölvason, s. 454.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=